Therese Wickman

Hej vännen. Jag har inte varit riktigt ärlig mot dig!. Eller ärlig och ärlig? Handlar snarare om att jag inte orkat berätta tidigare, men tänkte göra det nu!

Tänk att man är så noga med att skydda sig när man har sex och så räcker det med en enda gång oskyddat för att man ska bli gravid. Behövs ju egentligen ingen hjärnkirurgi för att förstå det.! Men oftast så tänker man. En gång,? Vad kan hända en gång? Men så är det ju, det räcker med en enda gång så kan man vara gravid!

När jag och Totte blev tillsammans så gick inte jag på preventivmedel och gör dock inte heller det idag. Jag mår verkligen kast av alla olika hormoner som sätts i kroppen så jag mår bäst utan!

Vi har pågrund av detta varit supernoga med att skydda oss ,men så i höstas började jag må illa och mina bröst blev ömma.  Eftersom jag varit gravid förr så kände kroppen snabbt ihåg symtomen och jag anade på en gång att jag kunde vara gravid. Började räkna och insåg att mensen var 4 dagar sen!

Köpte ett test och mycket riktigt visade testet att jag var gravid!

Jag blev glad, livrädd, ledsen, orolig  ja just då kände jag nog alla slags känslor. Hur kunde jag vara gravid? En enda gång utan skydd och det räckte? var detta kanske meningen? Var det ödet?

Jag kunde inte blunda för att jag och Totte endast varit tillsammans ett par månader, vi bodde 30 mil ifrån varandra och ett barn NU skulle vara alldeles för tidigt. Samtidigt så ville jag så gärna ha barnet. ! Tankarna snurrade och hjärtat klappade hårt.

Jag kommer så väl ihåg när jag satte mig ner i trappen för att berätta för Totte att jag/vi  var gravida. Hans blick sa mer en tusen ord och man kunde se att han blev livrädd och otroligt chockad.

Vi pratade sedan i flera veckor om hur och vad vi skulle göra? Vi ville behålla barnet, för det var vårat och vi ville ju ändå ha barn tillsammans även om det var tanken att det skulle bli senare i livet! Men samtidigt våndades vi med tankarna att vi bodde 30 mil ifrån varandra? Tänk om Totte inte skulle trivas i Örebro och så har vi fått ett barn tillsammans? Hur skulle vårar förhållande överleva med ett barn så pass tidigt?  Skulle Totte våga ta steget från att aldrig ens levt ihop med en tjej till att bli styvpappa, och sedan Pappa och sambo på bara ett par månader. Tankarna skrämde både han och mig!

Under veckorna vi pratade, grät och diskuterade så började min kropp känna av graviditeten mer och mer. Magen började växa och jag började älska det `barn` vi väntade. Men skulle vi behålla eller inte? Vi var tvungna att komma fram till ett beslut. Men hur kommer man fram till rätt beslut? Fanns det nått rätt beslut?

En kväll, en torsdagskväll får jag kraftig smärta i magen och någon timme senare börjar jag blöda. Jag ringde till Totte för att berätta vad som hänt och att vi förmodligen fått missfall. Men än var jag inte säker. Jag hade läst på nätet att det var normalt att blöda under graviditeten och att det nödvändigtvis inte behövde betyda att man fått missfall.

Då jag blödde till och från under hela helgen valde jag att åka in till gynekologen på måndagen för att få ett svar. Efter en ultraljudsundersökning kunde dom konstatera att där i min mage fanns ett foster cirka 8 veckor gammal men utan hjärtslag. Det var som jag anade, ett missfall 🙁

Jag blev jätteledsen men konstigt nog lättat på samma gång! Nu behövde vi inte komma fram till ett beslut. Slippa våndas över vilket beslut som var det rätta, utan nu gjorde någon det åt oss.. Var det ödet som bestämde? Kanske var vi inte redo? Kanske var barnet sjukt?

Tänker inte spekulera i så mycket varför allt slutade som det slutade!

Att barnet togs ifrån oss var något jag fick acceptera och tycka var Ok trots alla känslor man kände. Men att allt slutade med in och ut till sjukhuset ett flertal gånger med olika tabletter med mig hem för att få ut fostret hade jag inte räknat med eller förbereda mig på.

Efter två omgångar med tabletter som ska hjälpa kroppen att stöta ut det döda fostret slutade det med att jag fick åka in akut till sjukhuset efter att han blött konstant i 3 veckor. Det slutade lixom inte blöda och dom sista dagarna var det så kraftigt att jag blödde igenom mina kläder på bara några minuter och därpå svimma.

Jag blev inlagd pågrund av mina dåliga värden och på natten blev det akut operation (skrapning) för att få stopp på blödningen.

Att ligga där ensam, utan Totte var jobbigast av allt! Att ha 30 långa och eländiga mil i mellan sig kändes enda in i ryggmärgen. Hade gjort allt för att haft honom vid min sida just då!

Nu såhär nästan ett halvår senare kan jag fortfarande inte sluta tänka på tanken om.  Tanken på att detta barn, mitt och Tottes skulle födas precis i dagarna då Ellah och Kidh fyller år i Juni. Tänk vad är oddsen att ha fått tre barn födda vid samma dagar helt oplanerat?

Jag är ledsen för det som hände, men tror också att det var rätt och menat!

Kändes skönt att få lätta på hjärtat och berätta för dig! Tusen tack för att du lyssnade! KRAM <3