God morgon tisdag. Vad skönt att vakna och må lite bättre än vad jag mådde igår på eftermiddagen, jag var så krossad av trötthet och slitage från helgen. Jisses man tål verkligen inget alls längre.?
Igår hade min äldsta dotter sin andra måndag av testning på den nya gymnastiken. Trupp träning är 3 gånger i veckan och 2 timmar åt gången. Tränarna är hårda, riktigt hårda. Ungarna är 9 år och min dotter kommer hem och berättar om hur tränarna tvingar ner de i spagat, pressar och trycker ner de.. Hur de skrämmer upp barnen! Min dotter skadade foten, typ vrickade den lite, och då säger tränaren att hon måste upp och röra sig, köra vidare för om hon är för stilla så blir det svullet och massa blod där och sen blir det lila och sen svart och sen är det kört… Vem säger så till en 9 åring?! Varför säger man ens så? Vad ville man åstadkomma? Va fan liksom. Jag blev så arg att jag ville ringa upp de på en gång men jag har varken namn på personen eller telefonnr. Hjälplös. Men jag mailade till huvudansvarig för deras grupper. Så får man inte bete sig! Man amputerar inte bort ben för att man stukat foten lite lätt. Jisses.
Jaja, lejonmamma är jag i alla fall, mig får man inte tyst på i första taget. Men nu får vi se hur vi ska göra. Vi gick ifrån Hammarbygymnasterna för att testa Tyresögymnasterna men nu vet jag inte om hon har någon plats på varken eller. Vill hon inte fortsätta så riskerar hon att stå utan gymnastik överhuvudtaget. Vi får se helt enkelt.
Vi har lagt beslutet hos henne. Vi har förklarat att man måste kämpa lite i livet, man kan inte ge sig för att folk är hårda och orättvisa, det kommer det alltid att finnas vart man än går i livet. Men man ska inte behöva må dåligt heller, då är det inte värt.
