Stronger Life

Jag får så ont i magen ibland av en granne som vi har. Jag vill inte kritisera hennes sätt att vara mamma eller hur hon lever sitt liv, för vi alla har våra olika demoner att bråka med och ingen är perfekt. Men det här handlar mer om känslan hon måste ha inom sig eller snarare den jag skapar inom mig.

Rätt så ofta så hör vi hur hon tappat bort sina barn och springer omkring och skriker deras namn i över 1 timme. I början hjälpte alla grannarna till, att leta eftersom den ena är autistisk och den andra är för liten för att prata. Nu orkar ingen göra det verkar det som. Jag gör det ändå, oavsett hur hon är som person, som mamma, så är det inte kul för barnen att behöva vara borta eller vad det nu kan vara de känner. Men jag får så otroligt ont i magen, varje gång. Tänk om nått har hänt de, tänk om de är borta.. som tur va så hittar hon alltid de, efter någon timme eller två. Puh!  Tycker faktiskt synd om henne, inte lätt att bo i hus och vara ensamstående mamma till två små.

Till mina egna barn då. Jag försöker hitta någon slags rutin här hemma, när de kommer hem från skolan. Jag mår dåligt när de fastnar framför mobilerna för mycket, så jag har sagt att det blir mobil efter middagen en stund, för att vila maten. Men när de kommer hem så vill jag att man gör läxor, läser en bok eller leker med syrran på övervåningen medan vi har en haha. Efter maten blir det spel via mobil och sen vidare på senare kväll läsning och mys med mig.

Det är lättare sagt än gjort att få ihop den tiden varje dag men jag behöver hitta en tid med barnen så att jag kan umgås och prata med de var och en, höra deras tankar och hur dagen har varit. Om jag inte kan det varje dag så i alla fall försöka fånga upp några gånger i veckan. Tiden rinner snabbt iväg och plötsligt är de stora och har massa problem som man inte hunnit ta tag i.