LdB Eco består av två olika lotions, en för torr hud och en för normal hud. Nu kan du vinna ett set med båda krämerna.
För att tävla:
– skriv en kommentar till detta inlägg och berätta om ett träningsminne, bra eller dåligt spelar ingen roll bara det var något som påverkade dig.
Fram till söndag 13 juni kl 12:00 har du på dig. Då drar jag tre vinnare som får två flaskor lotion hemskickat. Lycka till!
Update 2010-06-13, kl 12:32: tävlingen är avslutad. Vinnarna meddelas inom kort.
(Vinnarna i Swebarstävlingen är dragna och de presenteras här.)
Jag och en kompis skulle prova ett kibox pass på Friskis och Svettis. Efter den 10 minuter långa uppvärmningen förstod jag inte hur jag skulle kunna ta mig igenom passet, jag var helt slut men på något sätt gjorde jag det och jag har aldrig varit så slut, så svettig och så lycklig som då (i träningssammanhang!).Känslan av att ta ut mig helt och fixa den utmaning var helt fantastisk!
mitt första afropass kommer jag sent glömma!
Underbar musik, härliga rytmer och en ledare som fick mig att le igenom hela passet – lovely!
Mitt bästa träningsminne är från i vintras. Då var jag på bröllopsresa till Aruba med min älskade fru. Vi både drack och åt gott under den semestern så vi ”kompenserade” onyttigheterna med att börja dagen sunt :-). Varje morgon steg vi upp vid sju-tiden och sprang flera kilometer i den kritvita stranden längst med vattenbrynet. Solen värmde fantastiskt utan att det var för varmt. Efter joggingrundan kastade vi oss alltid i det svalkande blå havet, gick sedan upp till hotellrummet och duschade för att sedan njuta av fantastisk frukost med utsikt över ett alldeles alldeles underbart paradis…
ett träningminne som påverkat mig… måste få bli när jag flyttade till sthlm, tog mod till mig och gick till friskis och svettis.. väl där insåg jag att det fanns fler stora människor utan koordination där så jag fortsatte gå dit utan att känna mig som ett miffo 🙂
Nikekonventet 2007 – jag hade aldrig varit på ett träningskonvent tidigare och hade inga referenser alls. Och att få uppleva ett NIKEkonvent för FÖRSTA gången – det slår allt! Jag älskar fortfarande konventen – MEN känslan att vara där för första gången, den går inte att slå!!
Här kommer ett minne som var jobbigt och pinsamt då men som mest är underhållande efteråt: Detta hände när jag spelade en beachvolleybolltävling och det var väl en del människor som tittade på. Solen sken och jag hade valt att inte spela i sportbh eftersom jag inte ville ha solbränna efter brottarrygg. Du kan säkert gissa vad som hände. Jo, bikinitoppen trillade av och där stod jag på planen med båda brösten ute i luften. Inte något man önskar sig under en match precis!
Jag har ett minne som är både det värsta och bästa minne inom träningen. Det var första gången jag skulle träna ett spinningspass. Det jobbigaste i hela mitt liv och trodde jag skulle ge upp flera gånger, men bestämde mig för att detta ska jag göra flera gånger i veckan så bara att kämpa på. Efteråt var det en känsla som är obeskrivlig 🙂 Riktigt skönt! Nu är spinningspass något av det roligaste jag vet… =)
Träningsminnen. Bästa eller sämsta – hmm.. Du får själv sortera in det under en rubrik 😉
Sports Club Odenplan, någon gång på 90-talet (usch nu känner jag mig gammal..) när aerobicsen var som hippast 🙂 Passet var funk. Alltid överfullt och massor som hängde utanför salen och tindrade. Inte fattade jag vad som var så himla bra men jag kastade mig in i den här röran människor och upptäckte att jag inte hade något gung i knäna. Instruktören var snäll och kom och skulle hjälpa, stod bakom med händerna på mina höfter och skulle få lilla mig att gunga i knäna. Det lyckades inget vidare trots experthjälpen =) De andra fnissade och tittade med stora ögon och jag skämdes. Först flera veckor senare så fattade jag när det var Melodifestivalen på TV och Herr Lundstedt i egen person dyker upp i TV-rutan. Andreas drog massor av folk på sina pass, både i och utanför salen. Jag gick några gånger till för att ge det en chans men gav upp..
Mitt värsta träningsminne: för 6 mån sedan slog jag axeln ur led under en tennisträning. Det borde inte hända men det gjorde det. Maximal otur tydligen. Jag kämpar sedan dess med sjukgymnastik och att lita på axeln igen. Mitt mål är att återigen kunna spela tennis, innebandy o allt annat jag vill göra. Nu hoppas jag kunna lära mig vågsurfa i sommar. I höst hoppas jag att jag t o m kan spela tennis (lite försiktigt)!
Jag hade en jättebra upplevelse i söndags: Har haft supermkt problem med hälarna senaste året. Varje gång jag kommer igång med min löpning så händer det ngt. I söndags kunde jag springa liiiite längre för första gången! Underbart! Lägg till sprillans nya dojor och ett nytt Nike+ chip och jag var supernöjd!
Fortsättning från föregående inlägg:
Hade du frågat mej precis efter målgång hade det vart det sämsta tränings minnet någonsin, men så här nästan ett år efter måste jag säga att det är ett av det bästa. Jag fick bevisa för mej själv att vill jag så kan jag!!
Och gissa vad?! Om mindre än 2 veckor kör jag igen, VÄTTERN RUNDAN 2010 ska bli det bästa tränings minnet:)
Kram på er!
VÄTTERN RUNDAN 2009!Hade lämnat in cyklen på service samma vecka som VR, de skulle kolla över bromsarna som låg på och växlarna eftersom det inte gick att köra på ”de lätta växlarna”. Han tyvärr inte prov köra cyklen innan start. Vid första backen upptäcker jag att det inte går att växla ner till de lättare växlarna..Och strax därpå inser jag att bromsrna ligger på. + detta fick jag 3 punkteringar innan Jönköping (alltså på de första 11 milen av 30) och hoppad kedja..Vädret var ös regn och det ledde till blöta cykelbyxor som gav ett rejält sår på skinkorna. Gav jag upp?!ALDRIG!Jag genomförde VR 09 på bättre tid än året innan.
Mitt absolut bästa träningsminne är från ett boxpass för två år sedan. Min egentlige boxpartner hade råkat ut för en skada, så jag gick ensam till träningen. Där blev jag ihop parad med en blond kille med världens största leende. Under den här perioden mådde jag inte speciellt bra, men han fick mig att le och skratta igen. Idag är han både min sambo och min boxpartner och förgyller alla mina dagar med sitt underbara leende. Bättre än så blir det inte!
Min första 3 poängare som jag satte under en basket match sista minuten, det var det målet som räddade oss och fick oss att gå vidare i Basketfestivalen, hela laget hade jobbat hårt och samarbetat bra, känslan att vi var i final var alldeles underbar!
Mitt bästa minne är från bara en vecka sen. Jag spelar vattenpolo, en väldigt liten sport i Sverige. Jag spelar i Järfälla och både vårt dam- och herrlag hade kommit till final. Så förra helgen var vi uppe i Falun och spelade. BÅDA VANN! Det har aldrig någonsin hänt förut. Och för våra herrar var det första gången någonsin de var i final. Det var en helt fantastisk upplevelse, något jag aldrig kommer att glömma.
Jag har svårt att välja ETT pass! För mig är i stort sett alla cykelpass med Pia A (SATS Hötorget) snudd på magiska. Jag hade cyklat i många år innan jag hittade henne och först under de år jag har tränat för Pia har jag börjat uppleva cyklingen som verklig gruppträning. Det är 50 cyklister som kommer tillbaka vecka efter vecka, man sitter på sin vanliga plats, hejar på grannarna, pratar om passet och träningen. Under passet ger man ALLT, folk hojtar och skriker åt varandra, peppar och håller igång så att taket lyfter sig. Det är den bästa känslan i världen!! 😀
Bästa träningsminnet är lätt den träningen mitt volleylags tränare ropade åt mig att jag skulle få testträna med A-laget 😛 Hade längtat efter det i evigheter! Tanken var att jag skulle få träna med dem en träning / vecka om de tyckte jag klararde mig bra, och med B-laget en träning, men så blev det icke. Jag fick gå över till A-laget helt och hållet 😀 Fick till och med spela lite under en match i division 1. Det var stort för mig 🙂
Mitt bästa träningsminne var en lördag i början på mars, vädret var fint och jag gav mig ut för att springa/jogga en mil. Det gick ”lekande lätt”, benen bara gick och känslan var härlig, allra bäst var att när rundan var klar hade jag den bästa tiden – låg under 55 minuter 🙂
Den känslan levde jag länge på, hade uppnått mitt första delmål med joggingen – milen under 55 minuter!
Svettisdagarna nov09, ett konvent för F&S ledare, en helg fylld av träning & föreläsningar. Jag skrattade och hade så roligt från tidig lördag morgon till söndag kväll då jag utmattad somnade på väg hem på tåget.
Boot Camp Army Fitness, ett pass jag anmälde mig till i all hast. Ni kan knappt föreställa er hur diciplinen var; inga leende rakt på, ingen rast o ingen ro! Vila fick man göra ett annat år. Passet började med armhävningar. Vi skulle springa bära stockar kräla i lera bära någon på ryggen upp för en brant backe & ner igen ett x antal gånger (han jag bar vägde mer än vad jag gjorde!!)…. efter varje moment skulle vi ner och ställa oss i plankan för att invänta hela gruppen – vilket efterhand blev vila. Galet! Dethär var ett pass utöver det vanliga, jätte kul att testa på. Jag var helt slut!
Det var verkligen en häftig träningsupplevelse långt ifrån min ”vanliga” repertoar, så roligt och så smutsigt- stadstjej som man är..;)
Ett (eller flera) bra träningsminne för mig är alla de gånger man riktigt dragit sig för att gå till gymmet, men ändå gjort det, och då mötts av en instruktör med maximal energi som lyckas peppa en att prestera max och lite till. Den endorfinkick man upplever då är oslagbar!
mitt bästa träningsminne hände nu i höstas. jag var precis klar med min friskis och svettis-yogautbildning och skulle ha mitt första riktiga pass. jag var störtnervös och trodde att allt skulle gå fel. men när passet var slut var det flera stycken som kom fram och sa att det var det bästa passet de hade varit på. jag blev så glad!
är ca 30 minuter sedan jag avslutade dagens träning och det känns så j*ävla bra! har 20 km till jobbet och idag cyklade jag dit, cyklade det snabbaste jag någonsin cyklat! dagens tur kommer definitivt vara ett motivationsminne under lång tid!
När jag fick i femman och hela klassen skulle deltaga i Kalvinknatet, en runda på 1-2 km. Jag hade använt min Pappa som tränare, och ville över allt annat vinna. Loppet gick bra och jag slutade trea, och att stå på prispallen var stort. Den känslan levde jag länge på 🙂
Det var när jag en vecka innan 20km Brussels skulle testspringa rundan, jag stack ut tidigt & tänkte att jag kunde ta frukosten när jag kom tillbaka…. Efter halva rundan hamnar jag fel, det insåg jag när jag fick syn på skyltarna mot Frankrike. När jag 3,5h senare nådde första metrostationen gav upp. Det ca 28 grader varmt & jag var så deppig för att jag inte ens orkade ända hela rundan…tills jag kom hem till datorn & kollar upp, jag hade sprungit 30 km! Loppet veckan efter var helt underbart, till hösten satsar jag på Bryssel Marathon!
Ett trevligt träningsminne som jag kom att tänka på var en kväll förra sommaren då jag & mamma tog en joggingrunda i lagomt tempo i kvällssolen. Efteråt kändes det så härligt skönt i kroppen och man blev laddad med ny energi 🙂
Bästa träningsminnet var nog när jag deltog för första gången i ett lopp i våras, nämligen Vårruset. Jag blev verkligen helt rusig av att delta; MASSOR av glada joggare överallt, strålande sol och hög stämning. Hela atmosfären gjorde att jag faktiskt sprang hela vägen, trots att jag inte trodde att jag skulle klara det eftersom jag inte är någon joggare. Men upptäckte då att det var riktigt kul så jag har fortsatt i små doser med små ökningar! :))) Nån gång ska jag utmana mig själv att delta i ett lopp på 10 km. 🙂
Jag hade en härlig träningskväll i början av maj detta året. När jag, tillsammans med mitt fotbollslag, först hade en lugn fotbollsträning och sedan sprang vi vårruset! Det var jättefint väder, dock lite för kallt, men väldigt soligt och alla var pigga och positiva och det var en jätteroligt upplevelse att springa det tillsammans. Jag blir fortfarande glad när jag tänker på den dagen.
Bästa träningsminnet är nog Aerobic vs Street Battle på årets Nike konvent. Oscar, Maria, Åsa och Per körde järnet och vi deltagare också. GRYM stämning är bara förnamnet! Trots att vi var hur många som helst så kändes klassen personlig och intim på något sätt.
forts Lisa:
Det jag ville säga var att jag är väldigt tacksam för att mamma tog med mig på det där passet. Det satte mitt liv i rörese – bokstavlig talat. 😉
Bästa träningsminne var när jag sprang vårruset för 1½ vecka sedan, har ej varit mycket för att springa men sprang in i mål på tiden 23 minuter. Glädjen går inte att beskriva och nu har jag fått mersmak och ska springa fler lopp i sommar =)
Ett träningsminne jag har som är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv är ett danspass för ett par år sedan. Dans har alltid varit min passion men så drabbades jag av en kraftig ätstörning och tvingades sluta träna/dans för att överleva. Det var hemsk – jag har aldrig mått så dåligt och det tog många år att bli fri från dessa problem. Under min sjukdomstid saknade jag träningen något fruktansvärt, inte bara dansen utan även allt runt omkring. Så får jag reda på att min absoluta förebild/danstränare ska hålla en WorkShop i byn där jag bor. OCH JAG FICK GÅ! Känslan av att få träna en timme-dansa,var något av det underbaraste jag upplevt i hela mitt liv. Jag var så lycklig trots att jag tappat mycket. Men det spelade ingen roll, för just den timmen (och dagarna efter som jag levde på denna känslan och kicken) var jag kung. Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Den känslan är obeskrivlig. För det betydde så mycket för mig.
Ett av mina bättre träningminnen är när jag i somras under semestern i fäboden bestämde mig för att ta en löprunda. Jag var en riktig novis när det gäller löpning, och hade innan semestern bara sprungit på gym, så att springa ute hade jag verkligen ingen stor erfarenhet av. Först var det ganska trögt (naturen är mycket mer backing och oberäknelig än ett löpband), men efter någon kilometer fick jag äntligen tryck i löpsteget, och det kändes som jag swishade fram på skogsbilvägarna! När jag sprungit halvvägs stannade jag till för att andas och dricka lite vatten, och precis när jag stannade till såg jag en fantastisk smultronslänt, alldeles full med solmogna smultron! Pausen blev lite längre än planerat, men det smakade fantastiskt 🙂 Med smultron i magen vände jag sedan hem mot fäboden igen, och hemvägen kändes både kortare och lättare att löpa, vilket jag tror beror på de magiska smultronen.
Det var för ungefär fyra år sedan, i början av tonåren. Det var min mamma som drog med mig på ett Friskis & Svettis pass. Puls/medel var det om jag inte minns fel. Jag tränade inte särskilt mycket då, utövade ingen sport eller så. Det blev mest lite vardagsmotion.
Jag minns väl att jag tyckte passet var väldigt jobbigt, men jag kämpade på väl och gav mig inte i första hand. Musiken och gemenskapen gjorde mig peppad. Det var roligt ! Och sedan dess blev jag fast. Jag upptäckte träningen. En träningsform som passade mig utmärkt.
Sedan dess har jag tränat gruppträning på Friskis regelbundet. Det brukar bli ca 3 pass/vecka. Ganska varierat, men mest spinnig och gympa. Tränar mest för att det är kul och så mår man så bra ! Jag skulle alrdig kunna vara utan träningen idag. Den är en del av vardagen och det sprätter i kroppen på mig om jag inte kan träna för att jag är sjuk eller något.
Jag och en kompis deltog i en distanstävling i somras, till häst. Det var första tävlingen för säsongen så vår tränare tjatade på oss att vi skulle ta det LUGNT och bara genomföra loppet. Hon själv skulle delta i 8 mils rundan och vi i 5 milaren. Och hon påminde oss hela dagen att INTE bli tävlingsinriktade utan bara rida lugnt och fint. Första rundan som vi red var 2.1 mil, man är sedan tillbaka där man började för en veterinär kontroll. Vi red rundan i ett för oss lagom tempo, stressade inte och bara lät allt flyta på. Efter veterinär kontrollen har man 20 min på sig att komma ut i spåret igen. 5 minuter innan vi skulle börja på runda två kommer två funktionärer fram till oss och meddelar att vi är diskvalificerade! Vi hade passerat maximum tiden. Vi red FÖR LÅNGSAMT! Fatta ironin när vår tränare fick höra det. Själva visste vi inte om vi skulle skratta eller gråta. Vi gjorde nog båda delarna. Nu i efterhand skrattar vi mest.
Fortsättning..
Så dag nr 2 joggade jag hela 3 km som på löpbandet fast ute i skogen och dag nr 3 joggar jag nästan 5 km och dagen jag minns tillbaka är dag nr 4 då jag joggar hela 5 km. I slutet då det är en jätte liten bit kvar till ”mål” har jag planerat att sluta jogga men när jag väl kommer fram dit så tänker jag ”nej tusan, nu får jag inte ge upp” Rusade sista biten och hade klarat av 5 km!!
Och vill bara till lägga det att jag klarade av att jogga hela vårruset och jag joggade förbi min syster (hon tog ej i som mest, men ändå!), mitt mål var under 40 min, kom in på 34 min! OCH jag har nu joggat ca. 3-5 ggr i veckan i 5 veckor i sträck! Reslutatet av att ha ett underbart minne i bagaget
Så då vi anmälde oss så var det ca. 1 månad kvar och jag försökte och försökte komma igång med träningen inför vårruset, men tog aldrig tag i det FÖRREN 4-5 dagar innan vårruset skulle äga rum. Jag stod på rullbandet och tänkte börja samtidigt som kvinnan bredvid och så utmanade jag
henne för mig själv och sa att den som ger upp först den förlorar.. Så jag joggade på och så efter 20 min, så avbryter hon och jag står som vinnare (i min egna tävling) fortsätter 10 min till och inser att jag visst kan jogga längre sträckor och att medicinen ej ska stoppa mig.
Fortsättning.. Men i alla fall så fick jag ett sms av min syster som skriver: ”vad sägs om att du, jag och mamma springer vårruset ihop?!” och jag säger JA!
Mitt största träningsminne som har stärkt mitt självförtroende var träningen inför vårruset i Jönköping i år.
Först och främst så tänkte jag klämma in att jag är en periodare med träningen. Träningen pågår ca. 1 vecka – 1 månad och sen är det över.. Och dessutom äter jag hjärt-medicin eftersom jag darrar i mina händer (så fort hjärtat slår, så mycket darrar jag och medicinen sänker hjärtpulsen och minskar min darrningar, där av sämre kondition..) och inte klarat av att jogga längre sträckor, bara orkat jogga 1-2 min sen är det över och får gå och så gör jag varannan resten av sträckan.
Av någon anledning så har jag alltid hatat att springa, hade bestämt mig för att det inte alls var min grej helt enkelt, och var nöjd med det. Men när tjejerna på jobbet började prata om att anmäla ett lag till Vårruset så tyckte jag att hela konceptet verkade roligt, och 5 km måste man ju kunna ta sig igenom tänkte jag,så jag anmälde mig. Detta var några veckor innan loppet, så jag gav mig ut i spåret några gånger och upptäckte att jag faktiskt gillade att springa! Dagen för loppet kom och var jag jättepeppad! Och vilken upplevelse sen! Med nästan 20 000 andra tjejer så uppnådde jag mitt mål som var att springa hela rundan, och endorfin-kicken som följde var något helt otroligt! Det låter kanske inte som något särskilt imponerande, men för mig var det ENORMT! Nu finner jag mig själv ofta ute i löparspåret och varje gång följer ett underbart lyckorus, jag älskar det!Och redan nu räknar jag dagarna till nästa utmaning, tjejmilen!
Mitt bästa träningsminne, so far, är mitt första pass i kickboxning. Herregud vilket pass, vilken energi från tränaren! Än fast jag var så trött och bara ville lägga mig ner och spy av utmattning kom jag på något sätt in i andra andningen och klarade av passet. Sedan dess har jag fortsatt boxas! Tänk vad en energisk och positiv tränare/instruktör kan åstadkomma:)
Mitt bästa träningsminne är från Kortvasan i år. Jag började loppet med att tänka att det här är ju hur lätt som helst! Jag åkte förbi person efter person och tyckte att allt gick lekande lätt. Efter en mil var jag hur trött som helst och min taktik blev att ta mig fram till nästa blåbärskontroll och sedan efter det till nästa. Tankar om att hoppa av och lägga ner snurrade konstant i huvudet men tanken på kompisarna i spåret och nästa glas med blåbärssoppa fick mig ändå att fortsätta. Det är konstigt hur uppiggande lite blåbär kan vara!! 🙂
Den sista sträckan tog jag rygg på en tjej som var lika trött som jag var och trots kramp i vaderna de sista tre kilometrarna så tog jag mig i mål med ett leende. Så mitt bästa träningsminne (och värsta) är helt klart min egen prestation och vilja under Kortvasan!
Ett av mina bästa träningsminnen är från Malmö påsken 2002. Då var jag med mina klubbkompisar nere på Sverigeläger i Aikido. Varje gång jag tänker på det blir jag varm i kroppen och längtar tillbaka till träningsmattan! Att vara flera 100 personer som alla är där för att träna tillsammans och lära nytt, det är en mäktig känsla & upplevelse! Jag blir så väldigt motiverad av att träna tillsammans med andra människor!
Jag instruerade en dansklass för något år sedan och i en paus gick jag ur salen för att fylla på vattenflaskor, träffade på vägen på en kollega. Efter en stund samtalande med min kollega och påfyllda vattenflaskor gick jag tillbaka till salen. När jag kom in i salen kände jag att alla deltagarna tittade underligt på mig och skrattade. Då förstod jag att jag hade glömt stänga av headsetet, alla i salen hade hört mitt samtal vid vattenkranen. Dock sa jag inget som de inte borde hört, men jag kände mig så påkommen ändå. 🙂 Ganska roligt såhär efteråt!
En fantastisk träning som ägde rum bara för någon vecka sedan var när jag för första gången cyklade en längre sträcka (blev ca 6 mil) på min nya racercykel. Det kändes som jag flög fram och jag blev kär i min cykel och i min kropp som båda tog mig fram där på vägarna i det underbara solskenet! Fantastisk känsla!
Mitt mest nostalgiska träningsminne måste vara första spinningklassen 1999. Friskis i Uppsala skulle introducera spinning som en ny träningsform i sitt utbud och erbjöd gratis prova-på-klasser i ett gammalt dammigt omklädningsrum inför invigningen av den ”riktiga” spinninglokalen. Cyklarna stod tätt packade, ventilationen var obefintlig och dammråttorna yrde, men åh så kul vi hade! Minns att jag gick in i mig själv, fokuserade helt på musiken och att tid och rum försvann. Snart var jag en inbiten spinnare och cykling inomhus utgör alltsedan dess basen i min konditionsträning. Tror att jag kan tacka spinningen för mina friska fötter och ben,trots perioder av intensiv träning, för mer skonsam träning får man leta efter. Fungerar ju även för höggravida och blivande mammor med foglossning.
När jag var ca 11-12 år spelade jag hockey för fullt. Det året hette serien ”Aftonbladet-cup” och finalen, den spelades i globen. Kommer aldrig glömma när vi stod på led i väntan att gå ut på isen. Ljuset var släckt och man stod där och kollade att man hade tagit av sig skydden på skridskorna för hundrade gången. Det skulle vara just typiskt om man snubblade ut på isen första gången man klev ut på GLOBEN. Ljuset började blinka och allt gick bra. Tyvärr vann vi inte och vi som var vana att spela utomhus hade alldeles för mycket kläder på oss men det gjorde inget. För det är ett fint minne.
Första kommentaren sa hoppas pa en vinst idag! Det första som dök upp i mitt huvud var fotboll. En av mina stora passioner i livet och nu när VM närmar sig och allt sa blir inte saknaden till det gröna guldet mindre vill jag lova. Har väldigt manga fotbollsminnen, men när jag var fyra ar och inte hade börjat i nagot lag ännu brukade vi, hälften av ungarna fran min gata jag växte upp pa samlas i mina föräldrars trädgard och spela fotboll varje kväll pa sommrarna. Ett mal var under en trädgardsbänk och ett annat mellan pappas favorit buskar. Det malet ställde pappa upp att vakta. Vissa gillade det där med fotbollen mer (jag) medans andra roade sig med att plocka nyckelpigor fran de fina buskarna. Roligt nog är de fotbollsspelande busungarna fortfarande träningsbesatta medans de nyckelpigsplockande barnen skulle behöva en spark i baken när det gäller träning!