Bråkmakaregatan – En till LOPPI.se webbplats

Bråkmakaregatan

Annons

När man borde vara lyckligast i stan… -men psyket spelar ett spratt.

Hej på Er!

 

Jag har ju inte en aning om hur många som läser det jag skriver. Vad ni skulle vilja läsa om eller har ngr frågor. Så meddela om det är ngt särskilt annars skriver jag det hjärtat har att bjuda på för dagen.

Idag tänkte jag dela med er av lite av mitt mörker. Jag har nämligen det, ett mörker, en grotta eller ett djup. Ngt sånt. Det finns alltid där, jag vet vart det är och jag vet vad som finns där.  Jag vet dock inte alltid när jag dyker ner. Och inte heller hur länge jag stannar, inte heller hur långt ner jag kommer.

 

Med denna bild berättade vi för drygt 1,5 år sedan att Elliot skulle bli storebror för första gången och Fabian och Cornelis igen.

Med åren har jag dock lärt mig några saker jag vet lättare får mig över kant. Hormoner tex. Så p-piller är inte att tala om. Min pms är alltså inte kul och varje graviditet har varit en kamp.

De två senaste graviditeterna var jag medicinerad med antidepressiv medicin.  Och det har absolut varit räddning för oss alla, framförallt min och min mans relation. För det första min primalhjärna tänker på under kris är att fly. Amygdalans funktion är ju att få oss att välja på att fäkta, fly eller spela död. Mitt val blir alltid fly. I min hjärna blir allt logiskt och lätt när jag tänker på alla lösningar som innebär just att fly.   Så började också Lintons graviditet. Jag pendlade mellan att vilja avsluta graviditeten till att vilja avsluta vår relation. Jag har ju dock lärt mig att detta endast är min hjärna som spelar ett spratt och att jag inte ska ta ngt beslut eller säga allt för mycket, då det låter som min sanning just då och kan såra. 

Det som hände denna graviditet var dock att jag kände så mycket och så starkt och kände samtidigt att jag inte ville prata om vad jag tänkte då jag någonstans visste att det inte var min sanning. Jag blev tröttare och tröttare och hade migrän varje dag. Dessutom försvann aldrig illamåendet. Jag sjönk och sjönk och var längre ner än vad jag tidigare varit.

Jag i slutet av graviditeten med Linton. Det är en av de bättre dagarna och jag är med äldsta sonen på fotbollscup.

Allt blev tungt, jobbigt och omänskligt tufft. Inget var roligt. Och inget kändes lustfyllt. Allra minst graviditeten. Vissa dagar kände jag mig förgiftad. Kunde inte annat än sova och försöka vara uppe de timmar  de stora killarna kom från skolan dock med extrem yrsel. Christian tog nästa alla träningar och jag näthandlade från Willys. Jag var sjukskriven. Sov, grät- försökte äta ngn macka innan alla kom hem och målet var att iallfall sätta på en tvättmaskin varje dag… Jag som annars kan storstäda hela huset, baka, starta ett företag, ha barn som sover över och bjuda till grillfest på samma dag..spelade nu typ död.

Det låter så hemskt men så var det.

Det var en kombination av att mina fysiska åkommor ( Ehler danlos EDS) blev värre och jag inte längre kunde vara fysiskt aktiv. Jag blev som inlåst i min kropp.  Dessutom ville mitt psyke inte längre samarbeta. Jag som redan är högkänslig blir ännu mer känslig över vad andra tänker och tycker om mig. Jag känner mig utanför alla typer av sammanhang och inbillar mig att allt jag säger eller gör uppfattas konstigt.

Jag fick diagnosen depression under graviditeten, höjde dosen. Och fick dessutom järninjektioner då mitt järnvärde var under all kritik.

Sista månaden började det ljusna lite. Vissa dagar hörde jag fågelkvitter istället för lock för öronen och tjut. Men att inte kunna vara fysisk tog dock fortfarande så mycket energi. Men istället för att få ångest över det började hjärnan längta efter att springa och som jag är började jag föreställa mig att göra klassikern eller springa ngt maraton…vilket aldrig kommer ske😂

Linton född 27 mars 2019, 15 dagar tidigare än planerat.

Efter förlossningen blev svackan ngt djupare igen men jag tror att trötthet och kroppens utmattning efter kejsarsnittet bidrog också.

Sakta börjar jag nu komma tillbaka men jag har svårt att hålla i mig. När energi finns kör jag lätt slut på den istället för att portionera ut den. Men jag vet nu att det är så jag funkar och får istället planera in små pausdagar efter mycket energi gått åt.

Det som nog alltid kommer vara ett problem är andras förståelse. Det är svårt att förstå att ngn mår dåligt när man ser frisk ut. Och det är svårt att veta hur man ska stötta när det är insidan som gråter. Man kan inte laga eller blåsa. För min del är egentid bästa medicin. När jag mår som sämst behöver jag få vara själv. En långpromenad eller bara få ligga i sängen och kolla Pinterest, måla eller ngt kreativt. Yoga läker också. Oordning runt mig skapar mer kaos och stress så att städa undan efter sig eller bädda sängen är också en hjälp.

 

 

Jag ser nu ljust på framtiden och som mamma. Det mest fantastiska med dessa graviditeter, hur jobbiga de än må ha varit är ju resultaten.

Mina fyra helt fantastiska små vidunder!

Jag älskar inte att vara gravid men jag älskar att vara deras mamma❤️

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentera (0)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons