Det är något speciellt med barntyger från 70-talet, tycker ni inte det? Jag fylls alltid av en välbekant och hemtrevlig Fem-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-känsla som gör att jag vill krypa upp i soffhörnet och nynna ”ninaninaninana” när jag ser mönster formgivna av till exempel Anna-Lena Emdén eller Ann-Marie Netterdag. I helgen hittade jag fyra (!) meter av Suzanne…
Senaste kommentarer