När min man var väldigt, väldigt ung gjorde han en dum sak som han kom att ångra djupt efteråt. Det var nämligen så att hans kompis hade en tjej som min man tyckte var väldigt söt. Samtidigt som min man hade en skiva av Iron Maiden som hans kompis tyckte var väldigt bra. Så de bytte helt enkelt. Min man fick den söta tjejen och hans kompis fick Iron Maiden-plattan.
Det var bara det att tjejen inte var lika förtjust i bytet som min man och hans polare, så hon dumpade min man ganska snart och där stod han plötsligt, utan varken tjej eller skiva.
Så länge jag har känt honom har jag hört om det här tokiga bytet, och hur mycket han ångrat sig över det. Inte så mycket för att han blev dumpad, utan för att blev av med sin favoritplatta! Sorgen har ju inte blivit mindre direkt över att han kunnat läsa på nätet om hur värdet på skivan ökat i takt med åren som gått. Nu senast var det upp i fyrtio dollar för ett fint examplar.
I helgen hände det som han väntat på i trettio år, på en loppis ramlade han plötsligt på skivan! För tio spänn. Jag tror sällan jag sett ett så stort leende i makens ansikte. Hans favoritplatta hade hittat hem igen!
Så nu har vi tvingats lyssna på The number of the beast hela helgen, om och om igen. Jag som aldrig ens gillat hårdrock! Nu är jag så trött på skivan att jag nästan är redo att spy. Eller byta bort den. Mot en ny man kanske;)?
Senaste kommentarer