I helgen har vi haft konfirmationskalas här i familjen. Äldsta sonen konfirmerades, eller bekräftade sitt dop, som det egentligen betyder. Det var en fin och glädjefylld dag, fast lite vemod fanns med i bilden. En tid av gemenskap, tankar och samtal om viktiga livsfrågor hade kommit till sitt slut och det var dags att säga farväl till många nyfunna vänner.
Hemma blev det smörgåstårtor och budapestbakelser i mängder (tre smörgåstårtor blev över, tänk att vi aldrig kan beräkna rätt) och umgänge med släkt och vänner. Och så paket förstås. Manschettknappar och kors som sig bör men ingen moppe. I stället hade mamma och pappa köpt en signerad litografi av Richard Ryan föreställande Marilyn Monroe.
Jag har sedan tidigare ett Marilyn Monroe-porträtt av Andy Warhol som jag fick av min bror när jag fyllde 25 år, så den har ju funnits i vårt hem under hela barnens uppväxt. Färglitografin som sonen fick igår är gjord efter samma fotografi och väldigt lik Warhols bild fast den har den amerikanska flaggan som bakgrund. Tanken var att sonen ska ta med sig tavlan när han flyttar hemifrån och att den ska påminna honom om hans barndomshem och oss. Förhoppningsvis ökar den också en del i värde med tiden och det blir i så fall en extra bonus.
Vår målsättning är att vi ska göra så här även för de andra barnen när de konfirmerar sig eller tar studenten, så om femton, tjugo år har vi kanske alla en varsin Marilyn.
Ja, lite så gick tankarna när vi valde en tavla istället för en moppe (ni hör ju att tanken i alla fall var god) och vi hoppas att sonen blev glad även om vi förstås förstår att en moppe hade varit roligare att få där och då, medan uppskattningen för den här presenten snarare kommer växa med tiden.
Vad tycker ni, var det en förfärlig present att ge till en 15-åring i konfirmationspresent? Skriv och berätta!
Senaste kommentarer