Retromania

Förutom att blogga här på Retromania så skriver jag också krönikor varannan vecka i Aftonbladet, Härligt hemma. Här ska ni få läsa om hur jag tänker kring det här med arvegods:

Jag funderar över det här med arvegods. Det är banne mig inte enkelt. För samtidigt som jag älskar återvinning och gamla saker, så kan det ibland vara lite deppigt att alltid ta över det som någon annan redan haft. Som lillasyster till en äldre bror vet jag.

Som lillasyskon får du under hela uppväxten stå ut med ärva dina storasyskons gamla avlagda kläder, cyklar, böcker och sängar. Det kan visserligen vara fina grejer, men det är ju aldrig du själv som valt dem.

Och växer du upp med ärvesaker så är det också ärvesakerna som följer med dig när du flyttar hemifrån. När du väl får ekonomi nog att byta ut det du fick med dig från ditt gamla flick/pojkrum och äntligen kan börja skapa dig ett hem med din egen stil, ja, då börjar släkten falla av pinn och så fylls hemmet återigen med saker som någon annan valt.

Men det är svårt att säga nej tack och avstå, för det handlar ju ofta om minnen från en person som betytt något för dig.

När jag var hos en väninna och fikade nyligen ursäktade hon sin gräsligt fula kaffeburk. Det visade sig att hon ärvt burken. Och nu kunde hon inte göra sig av med den.

”Den är min farmors systers. När släkten gick igenom hennes grejer frågade de om jag ville ha något som minne. Det går ju inte att svara nej på en sådan fråga!”

Så fast min väninna egentligen inte ville ha något så tackade hon snällt ja. Men vad skulle hon ta emot? Hon hade verkligen ingen plats för några möbler. Och ville inte ha något prydnadsföremål, som bara skulle bli stående och samla damm på en hylla. Och inget av värde ville hon ha, som kunde få folk att tro att hon var sniken. Så hon bad om något som hon kunde ha användning för. Som en kaffeburk till exempel.

”Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag sa det. Nu kommer jag ju att få dras med det här förskräckliga burkskrället tills jag själv dör”, suckade väninnan och skopade några mått ur den kitschiga plåtbehållaren med klättrande blomsterrankor i rosa och guld på.

Med det är inte sagt att arv blir enklare bara för att sakerna är snygga. När en annan kompis svärmor och svärfar gick ur tiden blev hon plötsligt ägare till en Josef Frank-soffa, ett par emmafåtöljer och några äkta mattor. Supersnygga saker, men var skulle de passa in i hennes tokmoderna, minimalistiska hem? Hon löste det genom att pressa in allt som tillhört det gamla paret i ett och samma rum. Sedan bad hon dottern att göra en skylt i träslöjden och så döpte de rummet till: Signe och Bertil Memorial Room. I Signe och Bertil Memorial Room fikar familjen varje söndag.

Fiffigt i och för sig, men det är ju långt ifrån alla som har ett rum över bara för Josef Frank-soffor och finfika.

Eftersom mina barn hatar min inredning (ni som läst om den diarréfärgade designsoffan vet hur illa det är) så har jag förstås tänkt på hur det kommer att bli med de prylar jag och min man lämnar efter oss en vacker dag.

Det vore ju förskräckligt om barnen tvingades leva resten av livet med saker de avskyr. För att inte tala om hur hemskt det vore för sakerna att vara hos folk som inte uppskattade dem!

Men så i dag kom jag plötsligt på det; varför inte anamma den gamla vikingatraditionen att skicka med alla ägodelar i graven?

Det kan bli lite knepigt att få ner sängen och hörnsoffan förstås, men huvudsaken är att tygsamlingen, mina elva champagnebrus, fem kaffeserviser, femton pinnstolar, tjugoåtta Göran Wärff-ljusstakar, sju termosar och tretton plåtbrickor kommer med. Och några Flowerpotlampor förstås, om det skulle vara mörkt.

Även om barnen kommer vara tvungna att köpa loss större delen av kyrkogården för att få till det är det en grym win-win-situation. Tänk så glada de ska bli att slippa arvet! Men framförallt, tänk så ofantligt trivsamt och mysigt jag och maken kommer att ha det i Valhall!

Mina flowerpotlampor tar jag med mig till Valhall.