Retromania

Förutom att blogga här på Retromania så skriver jag också krönikor i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa om dagen då jag kom hemsläpande med ett bajsbrunt mästerverk från -74.

Med fyra barn i olika storlek har det varit en riktig utmaning att skapa ett hem som faller alla i smaken och som tillgodoser allas olika behov. Svårast har varit att få tonåringarna nöjda. Om det inte varit tapeterna som gått fetbort, så har det varit den nya lampan som blivit dissad, eller gardinerna som är asskämmiga. Tonåringar är inte bara oerhört bestämda med vad de tycker är snyggt (och inga av våra möbler ingår tyvärr i det urvalet), de är också smärtsamt ärliga:

”Varför måste du ha sådan där skitful retrostil, mamma? Vad är det för fel på IKEA egentligen? IKEA från 2000-talet alltså!”

Eftersom de ogillar i princip allt jag gillar brukar jag inte heller rådfråga dem när nya möbler ska införskaffas. Så inte heller i förra veckan när jag sprang på en underbar Maralunga-soffa av Vico Magistretti i nyskick på stamloppisen. På prislappen stod 350 kronor! Jag kunde knappt tro mina ögon. Ny kostar den över 50 000 så här var inte mycket att fundera över, konstaterade jag och släpade glatt hem min nya, ljusbruna plyschälskling. Nu var det tonåringarnas tur att inte tro sina ögon. Dottern, som kom hem först, vrålade som om hon sett ett spöke:

”Herreguuuud, vad är det för en viiiiiidrig sak som står i vardagsrummet, mamma!?”

Jag hann knappt ens svara innan sonen kom in och började stöna ångestfyllt:

”Nej, nej, nej, snälla mamma, inte en diarréfärgad soffa! Du förstör min barndom! Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Räcker det inte med att jag är den sista levande varelsen på jorden som inte har någon platt-tv?”

När de lugnat ner sig en aning försökte jag prata med dem, nog måste de väl ändå se att den här soffan var ett mästerverk? Se så fint formgiven den var! Och visst förstod de väl ändå tjusningen med att ha inredning som ingen annan hade? Men de bara skakade på huvudet. Inte ens när jag förklarade för dem att soffan jag köpt var ett av de bästa fynd jag någonsin gjort kunde de kosta på sig ett leende. Istället gav de mig ett kräktecken med fingrarna mot tungan.

Nu har soffan stått i vårt vardagsrum i en vecka och tonåringarna har gett mig ett ultimatum. Antingen åker soffan ut, eller så kommer de aldrig att kunna ta hem kompisar mer. Det börjar gå upp för mig att de menar allvar, att de hellre skulle dö än att behöva visa upp för polarna att vi har en bajsbrun plyschsoffa från 1974 i vardagsrummet. Att det är en designklassiker med ikonstatus spelar ingen som helst roll. Jag har en vecka på mig att meddela mitt beslut. Till dess har de ställt in den planerade filmkvällen med polarna hemma hos oss.

I stället ska de vara hos Viktor. Viktor och hans föräldrar har det tydligen väldigt trivsamt hemma. Bara Ikea-möbler. Och platt-tv. Inget i plysch. Och definitivt inget i diarréfärg. Dottern kan inte ösa nog med lovord över Viktors hem. Det är enkelt, vanligt, ljust och stilrent. Ett riktigt Svenssonhem i kubik. Jag lider med Viktors familj när jag hör henne beskriva deras vardagsrum. Det verkar totalt sakna liv och personlighet. För att inte tala om stil.

Strax efteråt meddelar jag kidsen mitt beslut: ”Jag väljer naturligtvis ert välbefinnande, så klart ni ska kunna ta hem kompisar utan att skämmas! Soffan ska ut! ” De jublar en lång stund innan jag kan fortsätta:

”Dessutom har jag insett att det finns de som verkligen behöver den här snygga soffan bättre än oss. Så jag tänkte ge den till Viktor och hans familj!”

Min ljusbruna plyschälskling gick fetbort.