Igår var det söndag och bakluckeloppis här på landet. Jag, lilltjejen och Fyran hade gjort oss i ordning och var klara att dra klockan 11.00, men just när vi skulle sätta oss i bilen insåg vi att maken åkt iväg med bilbarnstolen. Suck! Innan stolen var åter på plats hade halva dagen gått och det kändes ganska meningslöst att dra på loppis eftersom alla fynd garanterat var borta för länge sedan.
Men lilltjejen tjatade, och tjatade och tjatade, så till slut åkte vi i väg i alla fall. När vi väl kom fram tog det ännu en evighet att få ut vagnen ur bilen, och få den sura Fyran nöjd i vagnen. Vattenflaskor skulle hit och hattar och leksaker dit så när vi nått fram till första ståndet hade jag noll förhoppning att hitta något alls av värde.
Men jag ögnade ändå igenom prylarna som stod där och vad såg jag plötsligt framför mig om inte en Flora-skål av Oiva Toikka – en skål som jag trånat efter i evigheter men aldrig hittat för under femhundralappen och därför aldrig fått i mina ägor! Adrenalinet började pumpa i kroppen när jag lyfte upp den magiskt vackra skålen och frågade damen efter pris. Tjugo kronor, blev svaret! Tjugo kronor, hörde jag rätt? Tjugo kronor för min drömskål! Ja, det stämde visst. Så jag betalade damen en Selma och svävade sedan runt på resten av loppisen på ett rosa moln tillsammans med min Flora. Och nu har jag lärt mig en sak också, att man behöver tydligen inte vara först på plats för att fynda. 
Här kan ni läsa ett gammalt blogginlägg om en annan Floraskål som höll på att hamna på loppis!
Senaste kommentarer