Förutom att blogga här skriver jag också krönikor i Aftonbladets magasin Härligt Hemma varannan vecka. Här är den från nr 13 2013!
Äntligen har vi kommit på plats i nya huset! Det är långt ifrån första gången vi flyttar, ändå blir jag lika överraskad varje gång över hur mycket jobb det är! Vilken tid det tar att få ner allt i lådor, vad tungt det är, vilken tid det tar att få upp allt och så lätt det är att tappa bort saker! Det där sista har blivit lite av en noja hos mig. När vi flyttade för några år sedan var det nämligen just vad som hände – att en väldigt viktig sak kom på avvägar.
Det var när vi kom med hela vårt gigantiska flyttlass till det nya huset som problemet började. För så långt hade vi koll på alla våra pinaler. Men trots att vi var där på avsatt tid, var damen som vi köpt huset av långt ifrån färdigpackad och utflyttad. Det var väl ingen panik egentligen, förutom med frysvarorna som behövde komma svalt, så vi bad att få lägga våra falukorvar och fiskpinnar i damens frysbox. Eftersom den fortfarande var belamrad med hennes egen mat fick vi möblera om lite och lägga hennes matvaror på ena sidan och våra på den andra. Sedan var det bara att vänta.
Till saken hör att vi vid den här tiden hade haft en trevlig undulat som hette Garbo. Garbo var handtam, extremt social och kunde till och med säga några roliga fraser. Men hon var också väldigt gammal och några månader innan flytten dog Garbo. Det var stor sorg i familjen och eftersom det var mitt i vintern och tjäle i marken hade vi inte möjlighet att ge henne den fina begravning en så kär familjemedlem förtjänar, varpå vi bestämde oss för att bädda ner Garbo fint i ett GB-pack och lägga henne i frysen medan vi inväntade varmare tider och möjligheten att jordfästa henne vid eken på landet där marsvinet Chubaka, den namnlösa vandrande pinnen och hamstrarna Bill och Bull redan vilade (tillsammans med svägerskans moderkaka efter senaste förlossningen, men det är en annan historia). Eftersom tjälen fortfarande inte gått ur marken vid tidpunken för flytten fick således Garbo följa med till det nya huset i sitt GB-pack och ner på vår sida av damens frysbox.
Efter några timmars väntan var damen klar och vi fick äntligen flytta in i vårt nya hus. Vilken känsla! Plötsligt hade vi femtio kvadrat till, barnen hade varsitt rum, vi hade gott om förvaringsutrymmen och till och med en frysbox! Vi levde lyckliga i vårt nya hus i flera veckor tills maken en dag gick ner i källaren för att hämta upp ett paket köttbullar från frysboxen och kom upp blek i ansiktet, med en djup rynka mellan ögonen.
”Garbo är borta!”
Det tog inte många sekunder innan vi båda insåg vad som hänt. Och vad som måste göras. I munnen på varandra utbrast vi bestämt:
”Jag ringer INTE!”
Det uppstod en vild diskussion om vem som skulle lyfta luren. Vem det än skulle bli var vi överens om att det måste ske snabbt. Annars var risken överhängande att damen skulle tro att vi var:
- Galna.
- Djurplågare
- Extrema i vår kulinariska smak
eller i värsta fall: - Galna djurplågare med extrem kulinarisk smak.
Slutligen drog vi lott och maken förlorade. Jag minns än idag hur han stammande försökte förklara för den gamla damen att hon antagligen hade vår djupfrysta burfågel i sin frys. Och hur damen efter hans långa invecklade förklaring svarade med ett självklart: ”Jaså, det är er fågel, så vacker den är i färgen!”
Dagen efter fick vi hem Garbo igen och en kort tid senare gick tjälen ur marken och hon fick äntligen komma till sin eviga viloplats under eken på landet. Och förutom att vi är väldigt glada att äventyret slutade lyckligt har vi också lärt oss en läxa. Numera håller vi stenkoll på våra tillhörigheter när vi flyttar (och undviker dessutom att förvara döda husdjur i frysen).
Man vet aldrig vad ett sånt här kan innehålla …
Senaste kommentarer