Förutom att blogga här på Retromania så skriver jag krönikor varannan vecka i Härligt hemma. Här ska ni få läsa om min första erfarenhet av en nätauktion.
Nyligen läste jag en artikel om nätauktioner, och hur intresset för dessa ökar lavinartat i Sverige. Jag tillhör en av de få svenskar som inte särskilt ofta handlar på nätauktioner. Jag är helt enkelt inte såld på fenomenet. Jag går hellre i lumpbodar och blåser dammet från bortglömd dekor, drar fingret över glas för att upptäcka flisor och vänder på fat för att hitta stämplar under år av smuts. Kanske beror mitt nätauktionsmotstånd också på att min första budgivning inte var någon alltför lustfylld upplevelse. Snarare ganska traumatisk, om sanningen ska fram.
Det var ganska länge sedan nu, men jag minns det som igår. Det var första gången jag var inne på en auktionssajt. Jag hade nyligen upptäckt den, Sveriges största, och satt och surfade runt planlöst. Försökte förstå hur det funkade, vad som såldes, hur prisbilden var. Plötsligt ramlade jag på en väldigt intressant annons. Det var en fåtölj, närmare bestämt den kända Ägget av Arne Jacobsen. Den var knallgul, ganska gräslig i färgen faktiskt, men det var inte intressant i sammanhanget. Vad som däremot var intressant var att auktionen gick ut om bara en kvart och att priset var ynka 2 000 kronor! Hur var det möjligt? Det var ju inga pengar alls för denna designikon! Den kostar ju närmre 60 000 ny! Jag fattade ingenting. Förutom att det här gällde att agera snabbt som bara den!
Så med bankande hjärta och darriga fingrar höjde jag med 50 spänn och skickade snabbt som attan iväg mitt bud. Sedan tog jag ett djupt andetag, satte fingrarna på tangentbordets siffror och gjorde mig redo för att knappa in ett nytt bud så fort mitt blev överbjudet. Snart, snart, snart. Men minuterna bara gick utan att något hände. Ingen jäkel lade något bud trots att det fanns värsta svinflottalyxprylen till värsta superduperreapriset. Jag förstod naturligtvis att något var lurt, så jag bestämde mig för att läsa annonstexten (ja, jag vet att det hade varit smart att göra det innan, men det är lätt att vara efterklok) och insåg att fåtöljhelvetet jag just budat på var en dockskåpsmöbel!
Då brast det. Tårarna började fullkomligen spruta ur ögonen på mig (de tenderar att göra det när jag blir arg eller stressad) medan jag förtvivlat stirrade ömsom på budet som aldrig blev överbjudet och ömsom på klockan som sakta men säkert närmade sig sluttiden för auktionen. Herregud, tänk om jag vann! Jag hade inga tvåtusen över. Särskilt inte till en leksak! Dessutom hatade jag gult!
Det plötsliga och hysteriska bölandet fick min man att vakna upp från kvällstidningen på andra sidan köksbordet, men det tog ett tag innan han förstod vad som hänt eftersom det enda jag fick fram i snörvlandet var: Flåt älskling, jag vill inteeeee, den är guuuuuul och pytteliiiiiten!
När han slutligen fattat vad jag gjort började han trösta mig. Fastän han ville ha en kycklinggul leksaksfåtölj lika lite som jag så försökte han, om än inte helt övertygande, att lugna mig med att den säkert skulle bli jättefin hemma hos oss. Och medan jag bölade och han tröstade gick tiden och plötsligt, när det bara var tre ynka sekunder kvar tills vi skulle förlora våra semesterpengar och bli ofrivilliga ägare till en dockskåpsmöbel, höjdes oväntat budet med tjugo spänn! Samtidigt som texten ”Tyvärr har ditt bud blivit överbjudet” dök upp på skärmen framför mig så byttes mina frustrationstårar ut mot glädjetårar och jag och min man jublade som värsta lottovinnarna. Lättnaden var obeskrivlig!
Jag har många gånger funderat över vart den där lilla fåtöljen tog vägen. Troligen hamnade den hos någon annan stackars nybörjare som skickat iväg ett bud utan att läsa annonstexten först. Och antagligen tillhör hen idag också en av de få svenskar som inte är helt såld på fenomenet nätauktioner.
Bild: Bukowskis
Senaste kommentarer