Retromania

Förutom att blogga här på Retromania skriver jag också krönikor varannan vecka i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa mina tankar om leksaksberget här hemma – och om familjen vi känner som hittade knepen som bröt trenden.

Visste ni att ett svenskt barn i genomsnitt har femhundra leksaker? Hur sjukt är inte det? Vi som har fyra barn har alltså två tusen leksaker här hemma. Två tusen! Bara att räkna dem skulle ju ta typ ett och ett halvt dygn! Och om barnen skulle leka med en ny leksak varje dag skulle de få hålla på i fem och ett halvt år innan de tagit sig igenom vårt leksaksberg. Det är ju helt galet!

Och inte är de särskilt roliga inredningsmässigt heller. Det vet alla som försökt få ett halvmeterhögt playmobilslott att smälta in lite snyggt. Eller ett brokigt legobygge att se harmoniskt ut på en hylla (På konstmuseet Lousiana i Danmark har de förresten ett lekrum med bara gula bitar och det är ju skitsnyggt, men kanske inte jättekul att leka med). För att inte tala om alla dessa backar som införskaffas för att hålla ordning på allt. Varför skaffar man bara större och större förvaringskärl att ösa ner prylarna i förresten, i stället för att rensa ur?

”Jag önskar att mina barn
hade max 10 grejer var.
Små grejer.”

Jag önskar att mina barn hade max 10 grejer var. Små grejer. Då skulle de kunna stå snyggt på en hylla. Och lyftas ner, en i taget, lekas med och sedan ställas tillbaka. Vilken dröm! Jag känner faktiskt en familj som har det lite så. Ja, egentligen hade de inte alls så ifrån början, men de fick det så efter en del smarta drag.

De bodde med sina tre barn i ett stort hus i förorten, men längtade in till stan. Så de bytte sitt stora hus mot en liten, liten 3:a inne i city. Från att ha haft varsitt stort rum skulle de tre barnen plötsligt flytta ihop i ett gemensamt litet, vilket gjorde att de måste rensa, massor. Typ tusen grejer skulle bort. Mamman och pappan i familjen började med att be sina barn snällt att rensa ut allt de kunde, men det gick segt. Då började de att tjata, då gick det ännu trögare. Till slut bestämde de sig för att muta dem. Tjugo spänn för varje pryl de rensade ut skulle de få. Ungarna började rensa som galningar. Det slutade med att de hade mer golvyta i sitt nya lilla rum än de haft i sina tre gamla tillsammans. Samtidigt som de fick en rejäl slant i plånboken. En win-win-situation alltså. För barnen. Mamman och pappan däremot blev ju ganska fattiga på kuppen. Men det var det värt, tyckte de.

”När barnen bara hade några få
saker att leka med blev de
också mer varsamma med dem”

Vi hade det också ganska leksaksfritt under en kort period i vårt liv. När våra barn var små bodde vi i Sydostasien under några månader. Fem personer i en tio kvadratmeter stor bungalow på stranden. På tio kvadrat fanns det minsann inte utrymme för några hundratals leksaker. Då fick ungarna leka med vad som bjöds. Tre små grejer var hade de fått packa med sig från Sverige, plus lite ritpapper och några böcker. Allt rymdes i en kånken-rygga och det räckte alldeles utmärkt för att underhålla dem dag ut och dag in, vecka ut och vecka in. För när barn inte drunknar i prylar så får deras fantasi sig en rejäl boost och plötsligt kunde en kotte med fyra tändstickor vara jättekul.

En annan sak som blev tydlig när barnen bara hade några få saker att leka med var att de blev mer varsamma med dem. Aldrig att sakerna bara slängdes på golvet utan de ställdes fint upp på bordet när de inte användes. Så som det ska vara helt enkelt. Egentligen borde jag ta efter mina vänner och muta barnen att rensa bort majoriteten av sina prylar, det borde jag verkligen. Och jag skulle verkligen göra det också – om det inte vore för att det då fanns en risk att de då skulle försöka få mig att göra detsamma, med mina. Och det mina vänner, det vore inte riktigt lika kul.

Ett par snygga leksaker uppställda på en hylla, det vore något det.