Retromania

Förutom att blogga här på Retromania skriver jag också krönikor varannan vecka i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa om när jag inredde min första lägenhet till en gigantisk livmoder.

Vi håller på att renovera och inreda äldsta dotterns rum. Hon är sexton år och mycket bestämd med hur hon vill ha det. Det ska vara sobert och gå i svart och lila. Det är inte alls min stil, men jag håller tyst. Sextonåringar lyssnar ändå inte på sina mödrar. Inredningsprocessen påminner mig mycket om när jag fick min första lägenhet, en jättemysig etta i en närförort till Stockholm. Jag var arton år, och precis som alla artonåringar var jag jättemogen och hade full koll på precis allt. Speciellt hur man skulle inreda en schysst lägenhet.

Mamma och pappa fick äran att hjälpa mig. Med att måla, sätta upp hyllor och sy gardiner, på mina order alltså. Men de fick absolut inte tycka någonting. Det gjorde jag så bra själv. Jag visste precis hur jag skulle ha det. När vi hade flyttat över min säng och bokhylla från det gamla flickrummet fanns det fortfarande massor av plats kvar. Så vi åkte till Ikea och köpte stolar, bord och lampor. Dessutom köpte vi tyg till gardiner. Massor med tyg till långa gardiner i vardagsrummet. Och till köket. Röda skulle de vara. Och till sängen, som skulle kunna förvandlas till en soffa dagtid, skulle det vara ett rött överkast och röda kuddar, hade jag bestämt. En matta skulle jag ha också. Varför inte en stor, röd en?

Jag minns att mamma frågade lite försynt om jag inte ville ha någon annan färg också, att bryta av med, men det ville jag absolut inte. Jag kunde min sak, och rött var snyggt. Mamma lät mig hållas och sydde snällt upp de röda gardinerna som jag ville ha dem. Jag var sjukt nöjd när vi var klara. Det blev så mysigt och ombonat. Och rött. Inte för en sekund reflekterade jag vid det faktum att min bostad såg ut som en gigantisk livmoder. Och ingen annan berättade det för mig heller. Antagligen för att jag var mycket tydlig med att jag visste bäst.

Vi hängde mycket i min röda, fina lägenhet, jag och mina kompisar. Under flera års tid hade vi många sköna förfester, efterfester, vanliga fester och middagar där. Och videokvällar, då vi kröp upp i den röda soffan, drog för de långa, röda gardinerna för fönstren och tände röda ljus. Det var så mysigt! Det var under en av de här videokvällarna, som poletten trillade ner för mig. Vi kollade på en film där polisen gjorde razzia på en sliskig bordell. Det var en extremt spännande scen, men plötsligt kunde jag inte koncentrera mig för fem öre. Jag hade nämligen just upptäckt att bordellen på tv:n såg exakt ut som min lägenhet! Exakt! Herregud, varför hade ingen sagt något?!

Följande dag åkte hela inredningen ut från min lägenhet, och mamma fick ställa sig och sy nya gardiner. Nu lät jag henne välja tyg. Det blev ett grönt med bruna inslag. Resultatet blev supersnyggt! Jag hade lärt mig en ordentlig läxa. Hädanefter skulle jag lyssna mer på min mamma och aldrig mer skulle jag använda mig av bordellrött i inredningen (ett löfte jag hållit än i denna dag)!

På samma sätt misstänker jag att det här är första och sista gången min dotter inreder ett rum i svart och lila. Förr eller senare kommer hon inse själv att rummet påminner starkt om Familjen Addams. Men jag kommer inte att upplysa henne om det. Det ska hon få upptäcka själv. Och när den dagen kommer har jag ett par skitsnygga blåa gardiner här som hon ska få.