Retromania

Förutom att blogga här på Retromania skriver jag också krönikor varannan vecka i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa om den två decimeter höga snubben i barockkostym som jag gifte mig med samtidigt som jag gifte mig med min man.

Min andra man

Förra året var det över 50 000 par som gifte sig i Sverige. 50 000 par som sa ja till kärleken, och ett liv tillsammans! Det är fantastiskt, tycker jag. Men så tänker jag på att nära hälften av dessa äktenskap kommer sluta i skilsmässa, och då deppar jag ihop. Och så undrar jag varför det blir så. Och när jag försöker förstå så inser jag att det säkert bara är en bråkdel av alla de här 50 000 paren som tänkt på hur mycket mer än bara sin make/maka som de egentligen säger ja till den där dagen då hela världen vilar i ett rosaskimrande kärleksmoln. Mycket som de kanske inte alls skulle sagt ja till annars, en vanlig dag, när de lite halvförkylda och måndagströtta stressar till jobbet i snöslask. För inte fasen är det många som om de riktigt tänkte efter, tveklöst och med glittrande ögon och ett strålande leende, skulle säga ja till en asjobbig svärmor, till svettiga strumpor i soffan, till bittra exfruar eller uppfällda toalettlock? Men framför allt skulle de inte säga ja till en Ikea-soffa när de egentligen ville ha en Carl Malmsten.

Saker som jag inte visste om min man innan jag sa ja till honom var till exempel att han är galet förtjust i Jill Johnson! Ja, på riktigt, Jill Johnson alltså, av alla artister som finns i världen är hon hans favorit! Och att han avskyr bananer (jag lagade Flygande Jacob och Banana split säkert tio gånger till honom innan jag upptäckte att han blev grön i ansiktet när han åt det). Men de här små defekterna hos honom har jag lärt mig att leva med.

Vad jag däremot haft lite svårare att smälta, och som jag heller inte hade någon aning om på min bröllopsdag, var att jag förutom att gifta mig med min man, även gifte mig med en två decimeter hög porslinsherre i barockkostym och gitarr. Den lilla figurinen som min man tog med sig in i vår gemensamma boning strider mot allt jag uppskattar i inredningsväg och jag har fortfarande femton år senare lika svårt för honom som första gången jag såg honom.

Jag vet inte hur många gånger jag motstått frestelsen att packa ner den lilla porslinsgubben i en låda i källaren, stoppa in den längst in i ett skåp eller kanske till och med råka tappa den i golvet. Men så tänker jag på hur mycket den betyder för min man, eftersom han fått den av sin älskade mormor och morfar och då får jag dåligt samvete över mina hemska tankar och så slutar det alltid med att den får stå kvar. Sedan försöker jag i stället flytta runt stackaren med en aldrig sinande förhoppning att slutligen hitta en plats i vårt hem där han passar in, men det lyckas ju förstås aldrig. För det är verkligen en omöjlighet att få en kille från 1600-talet att passa in bredvid Stig Lindberg-vaser och finska 60-tals ljusstakar?

En dag när jag kände mig som mest frustrerad över den missanpassade porslinsfiguren la jag ut en bild på honom på Twitter och frågade mina följare där om deras respektive också släpat in någon avskyvärd inredningsdetalj i deras gemensamma hem, som de inte kunde bli av med. Och jisses, så många svar jag fick! Det dök upp bilder och historier om allt från fula keramiktroll till stora uppstoppade rovfåglar och groteska tavlor och ju fler svar jag fick desto mindre fundersam blev jag över alla äktenskap som spricker i Sverige och började i stället fascineras över hur många äktenskap som verkligen håller!

Samtidigt kände jag också att min makes lilla porslinsgubbe jämförelsevis verkligen inte var något att bråka om. Snarare är det ju faktiskt en ganska försynt liten filur. Och dessutom syns den knappt bland alla andra, snygga grejer som jag bidragit med till vårt gemensamma hem. Särskilt inte om man ställer den bakom något som är mycket, mycket större. Typ en soffa eller så …

Nej, han passar liksom inte in någonstans.