Retromania

Förutom att blogga här skriver jag också krönikor i Aftonbladets magasin Härligt Hemma varannan vecka. Den här krönikan är från nr 17 2013.

”If I were a boy”. Beyonces kraftfulla sång ljuder från radion inne i köket ut till mig i vardagsrummet, och jag sjunger med av fulla lungor. Just i dag är jag extra benägen att hålla med henne. Inte nog med att jag skulle få någon tusing mer i lön per månad om jag vore karl, tänk också hur lätt det skulle vara att klä sig! Jag menar; byxor, tröja eller kostym, hur svårt kan det bli?

Annat är det för oss tjejer. Högklackade skor och pennkjol, vad är det för plagg egentligen? Och strumpbyxorna, vem i helskotta uppfann dem?

Ni män kan aldrig fatta hur mycket problem ett par kalasbyxor kan orsaka. Som i morse, när jag försökte klä på mig ett par. Problemet började egentligen så fort jag fick i ena benet. Jag hade för tillfället glömt bort att det snäva fodralet kräver välansade spiror för att vara snygga (och att de ska vara snygga måste väl vara själva vitsen? För värmer benen gör de ju i alla fall inte).

Som ni nu kanske listat ut är alltså inte mina ben helt välskötta såhär års och det tredagarsstubb som i morse spretade ut genom nylonmaskorna på min underkropp fick den att likna en bortgömd kaktus mer än något annat. Men eftersom det var försent både att raka benen och byta om så var jag tvungen att lösa problemet på annat sätt.

I garderoben hittade jag ett par gamla benvärmare som jag snabbt drog på mig. De dolde det värsta stubbet och jag var ganska nöjd med min uppfinningsrikedom tills jag passerade hallspegeln. Vilken chock! Där stod Rose Nylund från tv-serien Pantertanter, klädd för ett avsnitt av Fame!

Innan någon annan hann se mig drog jag snabbt av mig 80-talsatteraljerna igen och tröstade mig med att det värsta stubbet ändå inte skulle synas när jag väl fått på mig resten av kläderna.

Så jag drog på mig min klänning och ett par stövlar och gav mig iväg. Men innan jag ens hunnit fram till garageuppfarten stötte jag på nästa problem.

Stumbyxorna hade nu av någon outgrundlig anledning hamnat med grenen nere vid knäna. Visserligen inget ovanligt problem, men alltid lika irriterande. Och framförallt svårlöst. Speciellt när man är iklädd klänning. Jag gjorde ett tappert försök att få tag i linningen genom kappan och klänningen och försökte därefter att hoppa diskret upp och ner, för att få tillbaka rumpan i strumpbyxorna. Resultatet blev inte vidare framgångsrikt.

I stället försökte jag då krypa in i kappan och därunder dra upp klänningen och ta tag i byxlinningen. Med hela outfiten uppe vid öronen inledde jag sedan en ormdans under vilken jag framgångsrikt lyckades placera min kropp på rätt nivå i strumpbyxorna igen.

Jag var mycket nöjd med mig själv tills jag upptäckte den nyfikna grannen som med tefatsstora ögon studerade mig från sitt köksfönster.

Jag gav henne en generad liten vinkning innan jag snabbt slängde mig ner bakom ratten i min bil. Men knappt hann rumpan landa på förarsätet innan nästa missöde inträffade. En nästintill obefintlig liten flik i nageln drogs som en magnet till nylonfodralet på mitt ena ben och fastnade där. Innan jag visste ordet av hade jag nu fått en lång reva som blottade hela mitt blekfeta lår. Och på ungefär samma tidsintervall hade jag också förvandlats från en uppklädd, ordningsam trebarnsmamma till ett …hm luder.

Där och då gav jag upp. Jag klev ur bilen, och mitt på gatan, utanför mitt hus, och inför ögonen på min nu än mer chockade granne klev jag bestämt ur mina totalt värdelösa benbeklädnader och kramade ihop dem till en liten boll som jag prickade soptunnan med. Samtidigt som känslan av frihet spred sig i min kropp bestämde jag mig för att aldrig mer klä mig i dessa vidriga, kvinnliga plagg som saknar både form och funktion! Åtminstone inte mer den här veckan i alla fall.

 De här hittade jag när Stadsteatern hade utförsäjlning av sina scenkläder. Schysta för att vara ett par helvetesbrallor.