Det är många år jag försökt att bota min rädsla. En rädsla som sitter inbiten så långt in man kan komma!
Det vart en julafton för otroligt många år sedan, jag tror faktiskt att jag inte vart mer än 2 år gammal men konstigt nog minns jag.
Varför minns man hemska saker så mycket tydligare än goda?
Den där julaftonen kommer jag aldrig glömma!
Vi firade som vanligt julafton hos min mormor med hela stora släkten. Då bodde vi i Charlottenberg (vid norska gränsen) och besökt min mormor i Eksjö och sov där hela julhelgen. Liten som man var somnade man ju självklart mitt i allt där på kvällskvisten. Som alltid sov vi i källaren och de bar ner mig där, för de trodde väl att jag skulle sova hela natten!
Mormors källare har många rum och smala gångar
Jag vaknade upp i mörkret, för kort för att tända och ovetande om vart man tände. Ja ni kan ju tänka er, en mörk källare, en tvååring och ingen som hör mig när jag vrålar eftersom julmusik och hela tjocka släkten sitter där uppe och kacklar.
Den paniken jag hade där kan jag känna än idag, det gjorde så ont! Jag hittade inte till trappan. Efter ett tag minns jag, dörren framför mig, den dörren tomten tog in, det minns jag att mormor och mamma hade sagt.
Kom tomten in där bör jag komma ut!
Dörren vart trög och den ledde upp till baksidan av huset. Stentrappan upp vart så kall och jag hade bara blöja på mig.
I snön gick jag, barfota och kall! Jag gick säkert 50 meter innan jag kom fram till altandörren.
Fortfarande vart de ingen som såg mig!
Där stod jag och knackade på dörren, jag såg alla genom fönstret. De satt där och skrattade och hade det mysigt! Tårarna rann från min kind.
Plötsligt hör de mig, mitt knackande på glasrutan. Den paniken i mammas ögon har jag inte sett sedan dess! Hon sprang till dörren och lyfte in mig, stoppade mig i en filt och torkade mina tårar! Jag minns tom. Orden hon sa till mig när hon öppnade dörren!
Åh herregud lilla gumman!
Sedan dess har jag svårt att behärska mig när jag är nere i mormors och morfars källare. Det får mig alltid att bli två år igen och känna den där hemska kvällen!
Här kommer några bilder från just den dagen
Jul 1993
Vad Nellie liknar dig – hon är ju en kopia av dig!
Åh! Förstår verkligen paniken! Såna grejer som händer i barndomen minns man ju så tydligt. Själv har jag ett starkt minne från när jag var 3-4 år och vi familjen bodde på en lägergård med mina föräldrars kompisgäng. En kväll/natt vaknade jag av att min lillasyster satt upp i sängen och spydde. Vi var ensamma i rummet och mina föräldrar var i en annan byggnad alldeles bredvid där det var matsal. Kommer fortfarande ihåg hur jag undrade vad jag skulle göra, och kom på att jag måste få med mig min ledsna syster till mamma. Vet att jag gav henne stövlar att gå i för dom var lätta att ta på. Sen stod vi på trappan och ropade på mamma tills dom hörde oss. Den sköna känslan när mamma kom! Vilka minnen ☺
Och galet vad Nellie är lik dig dom liten!! ☺ Kram