Rebecca Dufwall

Idag har Nellie varit ledig och vi har hjälpt min mamma. Hon har åkt på ryggskott och är helt sne i höfterna, tycker så synd om henne. 

Att se min mamma såhär gör så ont i hjärtat. Jag har nog varit med om alldeles förmycket sånthär nu. Det var dock många år sedan nu men en dag vaknade jag av ambulansmän i huset, min mamma hade ramlat ihop på golvet och kunde inte röra sig en millimeter. De tog henne till sjukhuset. Minns jag rätt var det hennes diskbråck som strulade då! 

Hon blev piggare och inte så långt därefter när jag sitter i skolan får jag ett samtal, det är min mamma som gråter – min mamma gråter inte om det inte är något på tok! Jag fick mer eller mindre ren panik. Mamma började samtalet med:

”Hej, bli inte rädd nu! Men mamma har kört ut med bilen” Här brister det för mig totalt. Koterna i ryggen hade krossats och hon berättade att hon snart skulle in på operation och stelopereras! 

Där står jag tretton år gammal med total panik, hela världen raserades. Paniken att få ännu en i släkten som är rullstolsbunden strök sig över min ryggrad! I flera månader gick hon med kryckor och en väst för att ryggen skulle vara upprätt, minns jag rätt skulle hon ha den dygnet runt! 

Ni kanske förstår varför jag idag är så rädd när det gäller allt sånthär. Jag vet själv hur det känns att få så ont att man inte kan röra sig. En dag när jag skulle stiga upp ur sängen hade min nacke låst sig, jag kunde inte röra mig en millimeter och såfort jag försökte röra mig kändes det som någon stoppade en kniv i nacken på mig! Den paniken som uppstår är galen. 

Så idag har jag och barnen ägnat tiden åt att hjälpa min mamma till sjukgymnasten och även handlat lite. 

Allt för mamma (mormor) ♡