På Smällen!

Asså att jag ALDRIG lär mig! Hoppas jag verkligen lärde mig den här gången. Jag måste verkligen inse mina begränsningar, annars kommer det sluta med att jag inte kan gå alls tillslut!

Igår gjorde jag det igen! Jag sprang till bussen! Det var en pytteliten bit och jag skulle hunnit om jag sprang snabbt… trodde jag… Jag började springa, ganska snabbt, inte mitt allra snabbaste (hade jag blivit jagad av en björn så hade jag kunnat springa snabbare… tror jag…). Direkt kände jag att det gjorde ont fram på blygdbenet. Men jag tänkte att det var så kort bit så det skulle nog gå över när jag väl kom fram. Jag sprang men möttes av ett rödljus, men bussen stod kvar och det såg ut som den väntade på mig och en annan tjej som också sprang. Precis när vi hann fram till bussen så körde den iväg, utan att blinka och allt. Det var som busschauffören jävlades med oss! Ja, det måste han ha gjort för han körde faktiskt iväg 1 minut innan den planerade avgången… (Han var 3 minuter tidig till hållplatsen t.o.m!)

Efter den lilla springturen så fick jag ganska ont. Nu har jag lite svårt att gå, särskilt om jag har suttit stilla en stund och det värker så fort jag nuddar blygdbenet. Det som är mest påtagligt är att jag inte kan lyfta mina fötter mer än ett par cm från marken, bara om jag lyfter dom bakåt som en knäböj bakåt, då kan jag försöka få på strumporna bakom ryggen… Men hur lätt är det liksom? Nä, jag får helt enkelt lägga mig på sängen och fysiskt dra benen upp med hjälp av armarna. Det är snart det enda sättet för att ta på och av byxor och strumpor!

Jag hoppas att det värsta ska gå över om ett par dagar, det gjorde det sist. Men även om det inte blir bättre så kommer jag vara extremt tacksam om det inte blir värre än vad det är nu. Det här som är nu, det kan jag leva med. Det blir inga fler springturer och inga långpromenader. Det enda jag hoppas nu är att det inte blir värre!

Jag tycker den här bilden var extremt mitt i prick för alla ställen som gör ont! För mig är det värst på blygdbenet och i ljumskarna, men jag känner även av vid svanskotan. I graviditeten med Lucas hade jag också ont i svanskotan, men det var inte i närheten av så ont som jag har nu!