Oscar Jöback

Nu har det gått en vecka sen jag körde Vasaloppet Öppetspår. Kroppen är återställd och jag kan verkligen komma igång igen med träningen. Alltid slitit efter vasasloppet då musklerna och lederna känns helt utslitna.

Jag brukar alltid se till att vara uppe i Mora eller Sälen några dagar dagar innan för att kunna ladda upp och bara gå in mentalt för dessa 9 mil man ska ta sig fram på.
Gör egentligen ingenting dessa dagar. Fyller på med mat och sover samt komma ner i varv.
Söndagen gick jag och la mig tidigt då jag var tvungen att gå upp 3 på natten. Hade gjort klart allt på kvällen så det bara var att dra iväg efter frukosten.
Kl 4:00 skulle min buss gå till starten i Sälen. Jag hann äta gröt och dricka mitt kaffe och sen dra iväg. Denna gång var det så nära då jag bodde så otroligt bra och nära målgången i mora. 2 km från centrum!

Jag kom med bussen och hade nu iaf 1- 1/2 timme som jag kunde sova i bussen. Fick bra plats längst fram och luta mig mot fönstret. Somnade nästan direkt till klassisk musik jag hade i lurarna.

Väl framme i Sälen så var det redan mycket folk och många som stod vid starten och väntade på att få komma igång. Det var iaf 1 timme kvar innan startskottet skulle gå, men vill man stå långt fram så gäller det att vara där i god tid:)
Jag hämtade nr lapp och sen lämnade in mina väskor. Gick till starten och väntade på att få komma igång.
Fördelen detta år var att det inte var så kallt. De andra åren har det varit svinkallt och lite kläder. Jag tar på mig tillräckligt för att hålla igång och inte bli så varmt när man åker, men att stå stilla är inte kul.
Mina skidor kändes kanon med underlaget och jag kände att detta kommer att gå riktigt bra. Glidet kommer inte vara några problem fast det var så varmt ute.

Starten gick exakt kl 07:00 och längst fram ser man hur ledet börjar röra sig och dom första är iväg. Jag har inte fått på mig skidorna då jag står såpass långt bak och det för trångt att sätta på sig dem just där.  Tillslut km till spåren och skidorna åkte på. Innan jag hann komma förbi startlinjen ropas det ut i högtalarna att nu hade 3000 passerat startlinjen. KUUUUUL!!!
Inte nog med att jag ville ha bra tid….nu skulle jag även vilja passera så många som möjligt.
Kände väl någonstans att det inte kommer vara några problem. Det är bara första backen som blir jobbig då det är trångt.

Startlinjen passerad och iväg nu. Innan jag hade kommit till den första långa backen som är hela Vasaloppet på något sätt, hade jag passerat några vattenpölar och det kändes som en del av det man vallat försvann. Bra!!! då är det bara 8,9 mil kvar:/

Väl uppe i den långa backen som är ca 2 km så var det bara att köra på. nu började färden på riktigt till Mora. Kände inte på samma sätt som andra åren att jag ville lägga av, utan mer bara att nu kör vi. Skidorna funkade bra och jag hade bra glid. Fästet var kvar och allt kändes kanon.
Mina fötter var redan blöta efter dom första vattenpölarna jag fått åka över, så det var bara att ignorera.

Istället för att tänka hela sträckan så tänker jag bara till nästa vätskekontroll. Känns mer realistiskt att klara det än att bara se hur enormt långt det är till Mora. Även om jag inte stannar på första kontrollen så är det iaf ett delmål. Jag tänker bara att det är bara 11 km till nästa och det är faktiskt inte så långt.
Loppet känns inte lika långt då och det är en utflykt jag är på som ska ta mig till mora.
Njut och ha det kul på vägen.
Jag känner sakta men säkert att jag inte får fäste och tänker att jag ska valla om vid nästa kontroll, men med någon envishet, dumdristighet så fortsätter jag och tänker som sagt att det inte så långt till nästa kontroll och då kan jag valla. Så blir jag irriterad på mig själv att jag inte tog mig tid att stanna och får dras med att jag glider bakåt och har inget som helst fäste. Stakningen blir huvudsysslan i alla delar. raksträckor som uppförsbackar:) Tur att jag har glid iaf.

Så här håller det på under loppet och det blir mer märkbart i kroppen att man kört 6 mil och skyltarna börja komma under 3 mil kvar till Mora. Samtidigt blir det ett ryck om att man snart är framme och har jag klarat 6 mil så ska väl inte 3 sista milen vara så jobbiga.
Men kroppen har jobbat i 6 mil redan och svarar inte på samma sätt som mina tankar gör.
Mina triceps krampar för varje stakning jag gör och som tur är så är det också det enda som gör ont eller känns. Ryggen var stark och magen var stark och jag försökte lägga ännu mer fokus på att dra med magmusklerna.

Under dom milen jag körde så passerade jag en del människor som såg tröttare ut än mig och vi alla kände nog ungefär samma sak. Snart är det klart, vi börjar närma oss.
Men när jag kommer till ännu en backe som måste bestigas och jag kände att jag inte pallar med fler backa, så passerar jag en man som inte kunde gå. Han satt på knä som på en pulka med skidor fästa under och staka sig fram. Då fick jag perspektiv och vad hade jag att gnälla på när det enda han kunde göra i backen var att staka sig upp. Tapper man som inspirerade mig att jag ska vara tacksam för det jag har och har en fullt fungerande kropp som jag styr och bestämmer över.

Jag tar mig igenom hela Vasaloppet på 07:19 och tyckte det var väl inte bra, men sen när jag tittade på vilken tid vinnaren kommit in på och väderförhållandet så kändes det som jag gjort ett bra lopp iaf. Nästa år kommer det bli ännu bättre om vädret är kallare.

Jag avslutade hela loppet med att spurta och ta u dom sista krafterna. Jag hade ökat tempot redan när det var 2 km kvar och oavsett om det inte fanns tillstymmelse av valla under skidorna var det bara järnvilja som tog mig fram. Mentala kraften fick göra det sista arbetet och som jag vann en massa tid på. Hade jag lyssnat på kroppen så hade jag får sämre tid.

I början av loppet är mina tankar att detta kommer vara sista gången och varför jag utsätter jag mig för detta. När jag kommer i mål så är det den otroliga känslan av att jag gjorde det och stolthet och då kommer tankarna fram att detta ska jag göra nästa år igen.

Jag kommer göra det igen och troligtvis kommer jag att stå när jag är 70 år också och tänka varför jag gör detta:)

Jag känner någonstans att detta får min självkänsla att växa och att jag är kapabel till att klara vad som helst. Detta bär jag med mig under lång tid och kanske därför jag sätter ut vissa lopp/ år för att hela tiden kunna stanna kvar att oavsett vad jag ska ta mig för så är det inte omöjligt, men jag måste jobba för det. Inget är gratis och jag måste möta alla olika motgångar som dyker upp.

Efter loppet så lägger kroppen av och smärtorna kommer till en. Svårt att gå, lederna helt slut, musklerna helt slut och energibrist. man kan stoppa i sig vad som helst och det bara rinner av en direkt. Fast jag tryckt i mig mat så är jag snabbt hungrig igen.

I år i jämförelse med de andra åren var att jag var så mentalt stark och hade ingenting som tyngde mig. Allt var fritt i mitt huvud och jag hade fokus.

Tack för i år VASALOPPET…. vi ses nästa år igen:)