Niiiniskitchenlife

En liten före/efterbild.

Jag ville ”prata” om nåt viktigt. En av mina framgångar med min viktnedgång (snart 8 kilo) :), har varit att inte döma mig själv så hårt. Som idag, en dålig dag, är det läge då att pressa sig själv att inte äta eller att avstå!? Nä, inte enligt mig. Förr har jag dömt mig själv stenhårt för det, tyckt att jag är kass och sedan fortsatt att moffla (för att det ändå gått åt helvete liksom.) Idag tillåter jag mig själv till ”dåliga dagar”. Jag tror att jag så smått försöker lära mig att älska mig själv. Att ge utrymme för misslyckanden och att inte vara perfekt hela tiden. Att ge sig själv respekt. För ger du inte dig själv respekt så gör ingen annan det heller.

Den här viktresan har varit lika betydelsefull på insidan ska ni veta. Helt plötsligt har jag förstått varför de i program som ”Biggest Looser” pressar deltagarna till det yttersta för att bryta ihop. För såhär är det ju, psyket måste finna en balans med viktnedgången. Är inte psyket med på samma resa så är det ingen resa värd att kämpa för, jag tror att man då i det långa loppet kommer att misslyckas. Den här gången går jag ned i vikt i samarbete med mitt psyke. Jag ska försöka förklara.

Jag har i stort sett hela mitt liv haft svårt att respektera mig själv. Jag har gjort mycket och tagit beslut som grundat sig på vad andra människor i min närhet tyckt, tänkt och förväntat sig. Jag har utvecklat skills som att pejla av någons humör på en millisekund och snabbt anpassat mig efter det. Jag har alltid velat vara till lags. Jag har tagit allt personligt. Haft svårt att säga nej. Gått genom eld och vatten för att uppnå någon annans förväntningar. Slagit knut på mig själv för att lösa andras förväntningar på mig. Aldrig någonsin har jag stannat upp och tänkt: ”Nina, vad vill du?” utan rusat i blindo och famlat mig fram och gjort som jag trott varit rätt. Många i min närhet har nog ofta uppfattat mig som stark och målmedveten, men inne i min själ har det bott en 10 årig flicka som varit osäker och bara velat vara till lags, rädd för att göra fel och vilja bli älskad för den jag är och inte för vad jag presterar.

Att inte respektera sig själv är som att inte älska sig själv. Att inte lyssna till vad du själv vill, vad du själv vill göra och vad du själv tycker om alla möjliga saker, det är att svika sig själv. Att ständigt stänga av sig själv och vifta bort känslor och upplevelser, det är att svika sig själv. Om man levt så en längre period av sitt liv så kommer det till slut att brista på ett eller annat sätt. Det kan pysa ut som panikångest, generell ångest, katastroftankar eller hypokondri. Man kan också ta till droger eller andra sätt för att döva. Din själ gör dig till slut uppmärksam på vad du stängt av och åsidosatt hos dig själv på ett eller annat sätt. Det pyser ut som man brukar säga. Låt säga då att du under den här perioden försöker att t ex gå ner i vikt. Går det tror du? När du alltid annars trycker bort känslor, tycker att du aldrig duger, känner dig misslyckad. Eeeh, nä…. Varför skulle det gå? Du har ju redan från början dömt ut dig själv, som ett misslyckande. Du har ju redan från börjat stängt av dina egna förväntningar och lever efter någon annans. Du har ju redan slopat respekten för dig själv och lever hela tiden efter att bli respekterad av andra. Varför skulle du då lyckas gå ner i vikt? Förstår du?

På den här resan har jag lärt mig att misslyckas men resa mig. Det är diket jag pratar om. Man får svänga ner där men jag har lärt mig att komma upp därifrån fort. Att inte döma mig själv för det. Jag är en arbetande 3 barnsmamma som kämpar järnet för att få saker att gå ihop, varje dag. Med en stor oro i magen dessutom. Kanske jag inte orkar vara gladast i världen varje dag, kanske jag inte orkar hålla humöret upp inför nära och kära, kanske jag inte orkar räkna points den dagen? Förstår du? Man är bara människa. Ingen maskin som ska prestera hela tiden eller vara som någon annan förväntar sig att du ska vara. Du är du. Ibland orkar man bara fokusera på en sak i taget. När jag sen mått lite bättre har jag snabbt vänt upp ur diket och varit på banan igen. Dessutom med en tanke i bakhuvudet att jag denna gången kommer klara det finfint. När det är klart är helt oviktigt. Viktigt däremot är att må bra på vägen. Att orka njuta av nuet (håller på och försöka lära mig). Stå på sig själv och respektera sitt inre. Känns något galet? Säg det, visa det, stå upp för det. Stå upp för dig själv så kommer saker och mål du bestämmer dig för att uppnås! När man når balans mellan sin själ, sitt psyke och sin målmedvetenhet, det är då det börjar hända fantastiska saker. ❤

Ps: Har inte rökt på, har bara mycket tankar i huvudet idag. 🙂 Sen är jag trött och då brukar jag börja jåla vettu…