Niiiniskitchenlife

Naaaaaaaw…..

…..låg och bläddrade bland gamla bilder. Den här tiden känns som den är århundraden sen, men det är faktiskt inte så superlängesen. Jag var gravid för 5,5 år sen.

Gravid, illamående men lycklig!

Efter flera års kämpande var jag då äntligen gravid. Efter bröllopet 2006 började ju vi att försöka. Ni som läst mig länge vet vår historia, ni som är nya kanske inte visste att vi höll på i 2 år innan jag blev gravid med Milo. 3 missfall senare fick vi tillslut hjälp på en privatklinik och jag kunde äntligen se ett starkt och fint plus på graviditetsstickan. Tyvärr så vågade vi inte hoppas, jag kunde faktiskt inte tro att det skulle gå vägen förrän han låg på min mage efter 18 timmars förlossning. Kikade in på min gamla blogg och hittade så roliga inlägg.

Här klockade vi värkar som aldrig ville komma igång på allvar. 🙂

Laptopen på magen, tror faktiskt att jag satt och bloggade och hade värkklockan i datorn igång samtidigt. Det blev ingen bebis den dagen heller.

Vi var så otåliga…

….vi ville bara att bebis skulle komma ut nångång. Tony gick och trampade och längtade. Minns att jag bad honom att ha lite mer tålamod, den som faktiskt drog det tyngsta lasset var ju jag. 😉 10 dagar över tiden var blev det då äntligen dags.

Jag var på väg att spricka då kan jag säga…..

Värkar i bilen…

Vid ett på natten hade jag en minut mellan värkarna. Slemproppen hade gått i omgångar, jag blödde rätt mycket och jag skakade av värkarna. BB tyckte vi skulle komma in. Jag var så smärtpåverkad minns jag. Kände mig som en looser och som en nybörjare. Trodde ju jag skulle vara värsta bästa Amazonaskvinnan på förlossningar med min tredje. Ville bara gråta…..

En varm dusch efter inskrivningen på BB.

Här satt jag i en evighet och duschade hett. Tony både filmade och knäppte bilder. Är så glad över den här bilden på nåt sätt även om den är väldigt naken. Men den här bilden ger mig så mycket känslor ifrån den förlossningen. Samtidigt som man var så smärtpåverkad och rädd så var man så fokuserad på sin uppgift att föda. Varje andetag och värk ledde mig närmare mitt barn.

Vår Milo, precis uppslängd på min mage, han var tagen efter en tuff förlossning stackarn. ❤️

Tonys första inlägg på bloggen. Åh, det är så sött att han vänt på siffrorna på hans längd. Många trodde nog vi fått en liten tunna. 54 cm var han, inte 45 cm lång. 🙂

Jag förklarade läget i inlägget efter.

Åh, vi var så överlyckliga. Vår bebis. Nu skulle vi åka hem till mina andra bebisar där hemma, som väntade och längtade efter sin lillebror. De hade varit och hälsat på uppe på BB men man ville ju bara hem till stora killarna. Åh vad jag längtade efter dom.

Finaste ❤️

Å som vi mös med denna bebis alltså?! Alla var helt galna i honom. Thedde och Elliot slogs om vem som skulle få hålla och mysa. Huset var fullt av folk nästan varje dag, alla ville se och mysa.

Åh så mysigt alltså! Vad härligt det är att kastas tillbaka i tiden ibland. Minnas tillbaka på stunder som dessa. Älskar’t!