Min förlossningsberättelse – NELLIE ANDERSSON
nellieandersson

NELLIE ANDERSSON

Min förlossningsberättelse

Äntligen, har jag lite ork, tid och kan sätta mig ner och skriva detta. Jag har längtat efter att få dela med mig. Över att få låta fingrarna gå över tangentbordet igen och bara släppa ut allt som snurrar i huvudet.

Och här kommer den, min förlossningsberättelse. Ofiltrerad och ärlig.

28 november 2018

Trött och nervös stängde jag av väckarklockan. Idag var dagen vi skulle få reda på när vi skulle få träffa vår lilla tjej. Vi hade packat allt. Förlossningsväskan och BB-väskan. Gravidkudden var med, och en massa mat till Erik. Vi visste ju inte någonting. Skulle vi få stanna kvar på sjukhuset, skulle vi få åka hem och vänta tills hon kom av sig själv, eller med en planering på igångsättning? Vi var redo för alla scenarion.

Här stod jag, och tog en sådär smått ocharmig bild precis innan vi skulle iväg.

Vi skrattade så åt mig när jag hade dessa fantastiska trosor på mig. Jag och Erik tycker det ser ut som en äggkopp. Magen var gigantisk, jag var svullen, trött och spänd på vad som komma skall. Jag hade tagit mig tiden till att raka benen, plattat håret och gjort mig så fräsch jag orkade.

Bilden skickade jag till mamma. Sedan skulle jag höra av mig när vi visste mer.

08.30 blev vi välkomnade in i ett rum på specialistmödravården. 

Jag blev uppkopplad till en kurva, den där jäkla CTG-kurvan. Jag vet inte hur många sånna jag har fått ta under graviditeten haha. Det känns som det blev ens bästa vän tillslut. Och varje gång någon kände Leah på huvudet genom magen så gick hennes hjärtfrekvens upp. Så jag har legat och väntat, och väntat många omgångar på att hon ska lugna ner sig.

Denna dag var inte ett undantag. Jag blev uppkopplad, hon var arg – vi fick vänta. Jag fick träsmak i arslet och somnade till några gånger. Då hon hade lugnat sig så kom en läkare in. Vi pratade, hon kände efter i underlivet på mig – och vi kom fram till att jag var 1,5 cm öppen och idag. Skulle vi starta igångsättningen på min förlossning. Den 28/11, var dagen vi började processen för att vi skulle få träffa vår dotter.

Hur det skulle gå visste ingen. En induktion är komplex. Man vet aldrig hur det ska gå. Det kan sluta hur som helst egentligen, och därför är det väl aldrig det bästa att rekommendera. Men hur som haver, denna dagen. Denna krispiga onsdagsmorgon i november, när det faktiskt snöade lite. Så visste vi, att snart träffar vi vår dotter. 

Jag blev inskriven på BB-gravida i Malmö. Där fick vi ett dubbelrum som skulle vara vårt rum under denna procedur. Jag blev återigen uppkopplad på en CTG, och för er som inte vet vad det är – så kollar man kort sammanfattat hur lilla bebisen mår där inne.

Hon mådde bra, jättebra. Och jag fick kl 16.00 den första dosen av Cytotec. Jag fick förklarat för mig att jag kan högst få detta i 1 dygn. Om ingenting skulle ha hänt innan dess, så fick vi lägga upp en ny plan.

Sakta men säkert började jag få starkare sammandragningar. Jag fick denna dosen av Cytotec varannan timme. Som ni kan se på denna kurva så var klockan över midnatt, och då var datumet inte längre den 28e. Nu var det den 29 november, och det är även datumet som vår älskade Leah kom till världen.

Timmarna gick. Vi fördrev tiden med att ta bilder, kolla på TV, äta, prata om att vi snart kanske skulle få träffa henne. Vi pratade om hur livet varit, skulle bli. Skrattade. Jag grät nog lite också av alla känslor, jag minns inte riktigt. Men det gör jag alltid.

Sedan fick vi tillsägning att sova av världens bästa, ÄLSKADE barnmorska Camilla. Jag såg hennes arm i dörröppningen innan hon kom in till oss på natten, och blev så otroligt glad, lugn och trygg. Jag hade henne under dagarna jag var inlagd på förlossningen pga min infektion i kroppen. Och jag hoppades på att få ha henne under förlossningen med. Så blev det inte, men hon var med mig timmarna innan iallafall. <3

08.30 – 29 november gick vattnet

Något hände! Jag satt på en pilatesboll med en riskudde vid ryggen, och Erik bakom mig som gav mig massage. Värkarna hade kommit, så jag försökte lindra det och ta mig igenom dom så gott jag kunde. Helt plötsligt började det rinna något. Exakt dom orden sa jag till Erik. ”NÅGOT RANN!” Så jag ställde mig upp, då jag trodde att jag hade kissat ner mig. Men det slutade inte rinna. Det rann lite i taget, och sedan kom det jättemycket. Vattnet hade gått.

Vi ringde på barnmorskan som konstaterade att det var vattnet. Jag fattade ju inte att det var det först. Fy fan va skönt det var då hon sa att det var vattnet. Något hände äntligen!

Jag fick sätta mig i duschen, komma ut, lägga mig i ännu en kurva för att se så Leah mådde bra. Sedan fick jag en till dos av Cytotec, vilket även var min sista. Efter detta är tidsuppfattningen inte det bästa. Men jag ska försöka förklara förloppet någorlunda.

Tillslut blev värkarna så starka, så jag bad om någon smärtlindring. Det blev en dos morfin in i skinkan. AJ! Men fy va skönt det var. Det lindrade faktiskt litegrann. De kollade även om jag var öppen något, vilket jag var. 3 cm.

11.00 – 29 november – inskriven på förlossningen

Vid denna tid var värkarna så starka, och kroppen ställde in sig på förlossning. Så jag blev skjutsad i min säng in till förlossningen istället. Där fick jag lustgas nästan direkt på min begäran. Jag fick prova det på en föräldrakurs, så jag visste hur den skulle användas, och därmed hjälpte den enormt mycket. Fruktansvärt skönt måste jag säga! Men morfin och lustgas kändes som en redig jävla fylla. Inte ens en kväll med för många tequila har fått mig att sväva på moln så mycket. Det var en märklig känsla att vara så ena sekunden, men då jag andades utanför masken så var det som vanligt igen, men då gjorde det ont. Så jag begravde ansiktet i masken. Lite för mycket. Så Erik satte sig bakom mig på pilatesbollen och höll koll på att jag satt kvar haha.

AJ! Ja, fyfan va ont värkarna gjorde.

13.00 – 29 november – Epidural

Barnmorskan kollade om något hade hänt i kroppen. Nej, ingenting. Jag hade inte öppnat mig en centimeter till! Från kl 11 till kl 13 så hade jag haft så kraftiga värkar så jag inte var kontaktbar längre (lustgasen spelade nog en roll i detta med hur med i matchen jag var). Men då barnmorskan märkte hur ont jag hade, och att kroppen inte hade gjort något så frågade hon mig om jag ville ha epiduralen. Jag skrev i mitt förlossningsbrev innan, att jag ville undvika den så länge jag kunde, då jag var livrädd för just den bedövningen. Då hade jag liksom redan tagit morfin, och lustgas. Det handlar inte om att jag bara ville känna allt, det var mer att jag var rädd för just den. Men jag tror vi väntade exakt rätt tid! För vid detta laget hade jag så ont, och jag var så borta – så jag minns knappt när de satte bedövningen. Jag minns ljud, att narkosläkaren pratade med mig och sa till varje gång det hände något nytt. Hur han la bedövningen vet jag inte, jag var som sagt så borta. Men det gick bra, det gjorde lite ont, men OJ va magisk den var.

Jag var fortfarande rätt borta pga smärtan och att jag fortsatte använda lustgasen, men jag blev lite mer klar i huvudet. Erik sa att det var som att jag kom tillbaka. Innan det gick det inte att kommunicera med MIG, Nellie vart borta från ögonen. Men efter bedövningen så var jag där igen. Skönt! Och märkligt att jag hade så starka värkar som syntes på CTGn, men jag kände ingenting helt plötsligt.

14.00 – 14.30 – 29 november

Denna period skrattar jag åt så mycket idag. Jag har nog berättat det för halva släkten också. Jag är inte så pryd av mig, så jag kan väl lika gärna dela med mig detta till er också.

När förlossningen närmar sig, så känns det som att man behöver på ren svenska – skita. Det känns som världens största bajskorv vill ut. Så kände iallafall jag. Men då jag 1 timme innan endast var öppen 3 cm så förstod varken jag eller vårdpersonalen att förlossningen närmade sig. Jag var så fruktansvärt bajsnödig. Så bajsnödig så jag fick panik. Vilket jag sa till barnmorskorna. Så dom kollade mig igen. På 1 timme hade jag alltså öppnat mig från 3 cm till 7 cm. Jag hade endast 3 cm kvar!

Men det var så mycket kvar ändå, så jag kunde gå och bajsa helt enkelt (hahaha). Jag gick fram och tillbaka från toaletten, i panik!!! Det var SÅ obehagligt. Jag minns att jag även sa till undersköterskan att jag kände mig så fjantig som klagade på att jag inte kunde bajsa trots att jag VERKLIGEN behövde det. Jag fick då ett lavemang, som sköljer igenom tarmen så att man enklare ska kunna tömma den. Men nej, det fungerade inte heller!

15.00 – 29 november. 10 cm öppen

Mitt i paniken över att jag verkligen behövde gå på toaletten så kollade dom mig igen. Och det var inte en enorm bajskorv på väg, det var helt enkelt vår lilla tjej som tryckte på och ville ut. Lättnad! Att det var hon och inte en bajskorv lika stor som hennes huvud.

Men mitt i lättnaden kom även lite panik. Är det dags? Är det NU jag ska föda barn? Nyss sa dom att det var jättelänge kvar, jag skulle lägga mig och sova lite? Det tog ungefär 1,5 timme för kroppen att öppna sig från 3 till 10 cm. Helt otroligt.

15.30 – 29 november. Krystvärkarna började.

Nu var det dags! Skarpt läge. Börja krysta nu Nellie!
Erik stod fint vid min sida och lät mig krossa hans hand, vilket jag inte minns. Jag minns knappt att han stod där, men jag vet att jag hade varit galen om han gjorde något fel i den stunden, och det gjorde han inte. Han var helt perfekt. Barnmorskorna berömde honom enormt efter, sa att han bara stod och log hela tiden. Det var tvärtemot vad jag gjorde 😉 Men jag fick också otroligt mycket beröm,

15.51 – 29 november. 47 cm och 3055 g kärlek kom till världen.

Ett dygn efter jag fick första dosen av cytotec. Efter att ha öppnat mig så snabbt och krystat i 20 minuter så fick jag upp henne i min famn. Vår dotter, vår stora kärlek i livet. Vår Leah hade äntligen kommit. 2 veckor innan BF. Fullt frisk och det vackraste vi någonsin sett.

Jag förlöste henne stående på knä, och här hade jag precis fått henne i famnen.

Pappa klipper navelsträngen. <3

Förlossningsfikat. WOW va gött det var med lite mat. Jag hade inte ätit något alls sedan frukosten 07.00.

Lillhjärtat ville till bröstet direkt. Det var häftigt, att se det vi hade fått höra innan. Att de kan leta sig till bröstet själv. Det gjorde Leah, och sedan dess har amningen fungerat hur bra som helst. Så skönt verkligen, för jag var inte säker på att jag ville amma. Men när det gått såhär smidigt så har det hjälpt mig att vara lugn och tycka om det. <3

02.00 – 30 november fick vi äntligen komma in på BB

Förlossningen gick felfritt. Jag var livrädd för att spricka i underlivet, och jag behövde bara sy två små stygn. Ingenting att klaga över alls. Allt gick verkligen så otroligt bra. Tills jag helt plötsligt började blöda något så fruktansvärt. Sammanlagt förlorade jag 1,6 liter blod. Mitt blodvärde som under hela graviditeten legat på 130 hade sjunkit ner till 72. Jag hade ett blodtryck på 72/30 och en jättehög puls. Från ingenstans kom allt på en gång en timme efter att vi hade fått vår lilla älskling.

Så efter att jag började blöda så mycket och det inte slutade så fick Erik ta Leah. Jag fick inte röra henne en timme efter hon kommit ut till kl 02 på natten. DET var kämpigt. Och jag var rädd. Jag fattade ingenting och blev så fruktansvärt dålig. Det kändes som att livet for ur mig. Jag minns att jag ville gå och kissa, och jag svimmade på toalettstolen. Jag sa till Erik tack o lov, att nu svimmar jag. Så han hann kalla på barnmorska.

Jag fick dropp som skulle hjälpa livmodern att dra ihop sig, för det var de som var problemet. Det är inte så ovanligt att det händer. Men det visade sig även att min infektion jag hade legat inne för var tillbaka, då mina vita blodkroppar hade stigit enormt och mina infektionsprover visade på en infektion igen. FAN.

Jag var så ledsen, efter en perfekt förlossning så kom detta. Såklart. Men jag fick god hjälp, och snabb hjälp. Så kl 02 hade jag fått i mig lite mat och ett dropp som hade gjort att livmodern drog ihop sig. Så med jättedåliga värden rullade de in oss på BB där vi fick stanna till den första advent.

Det är något jag för alltid kommer komma ihåg.

Första advent 2018 så låste vi äntligen upp dörren hem, och fick gå in med vårt hjärtegryn.
Leah Bim Emma Helena Andersson

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
nellieandersson

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Katja

    Åh en förlossning är så omtumlande och fantastisk och man blir helt hänförd hur starka vi kvinnor är. Stort grattis till lillskruttan!!