…är det dags att ställa ner MICKI gåvagnen i källaren. Båda mina barn har lärt sig gå med den, lastat den med saker och först ställt sig mot den, sen gått stapplande steg med den för att till sist springa med den från en vägg till den annan. Annie har skjutsat Magda i den, Magda har lastat den full med mycket viktiga saker.
Den är lite nött, lite sliten, javisst! Det är inte bara Annie och Magda som lärt sig gå med den. De har ärvt den utav sina kusiner. Alva är idag 13 år och hennes lillebror några år yngre. Den här vagnen har alltså varit med under hela 12 år och lärt 4 barn att gå. Det kallar jag kvalitet! Jag kan inte ge bort den, inte slänga den, utan sparar den, för kanske vill mina döttrar ha den till sina barn. Den må vara lite kanstött, men det är kärlek, glädje och fantatiska framsteg i en och samma vagn. Den får nu sin lilla paradplats i källaren och varje gång jag ser den kommer den få mig att minnas de där tultande små som nu växer så det knakar och springer runt som om det är den enklaste saken i världen.
