Alltså när bedövningen släppte idag. Inte roligt. Trots starka tabletter mådde jag grymt dåligt tidigare ikväll. Jag började kallsvettas, mådde illa, blev alldeles vit i ansiktet och det svartnade för ögonen och jag bara sjönk ihop på golvet. Varje gång jag försökte stå upp samma sak. Som tur var så var barnens pappa här. Jag hade ju tänkt att barnen skulle sova här hos mig inatt, men det blev tydligt att det inte skulle gå. Så de åt middag och åkte. Saknar dem men jag orkar inget annat än ligga ner. Men en sak som gjorde mig så glad idag var att kirurgen som opererade foten sa att jag faktiskt kan springa igen, om två månader. Jag har varit så så rädd att jag aldrig kommer få springa igen. Stor lättnad.
Hej oj fy vad har du opererat dig för?
Artros i stortån. Trist som bara den att inte kunna springa, men skönt att äntligen bli av med smärtorna i tån:-)
Usch och fy för att må så! Låter som en klassisk biverkan av Tradolan, låt bli den om du inte nödvändigtvis måste ta den, rena rama rävgiftet. Krya på dej.
Aha, är det så. Har inte så ont längre så hoppar den:-)
Usch vad jobbigt, hoppas värktabletterna hjälper. Hoppas det snart blir bättre!
Man får minsann ha lite tålamod, tittar på Downton Abbey och försöker tänka på annat:-)
Hoppas foten läker fort. Stor kram!
Tack, ja, man får ha lite tålamod, inte min starkaste sida;-) Kramar