Två små monster – Två föräldrars verklighet
mariawinkler

Två små monster

Annons

Vikthets hos barn

Vikthets, det ska börjas i tid, redan när barnen föds är det en central del föräldrars nya tillvaro. Det ska vägas, det ska mätas det ska följas kurvor. Vi var på 1 års koll med Isa, en pigg och glad tjej som äter som en häst. 8600 gram visade vågen en ökning på 200 gram på två månader och en för oss ny sköterska och snacket börjar “ni måste ge grädde, smör och fett” och Oscar får än en gång förklara att hon äter samma mat som oss och har gjort det sen hon var 6 månader, och hon äter mycket.

Vi är inte oroliga och vi har inte varit det någon gång med Isa men däremot var det en helt annan historia med Matteo där ångest över vikten var en del av vardagen.

När Matteo föddes så vägde han 3200 gram, perfekt och bra.⠀⠀⠀

Han gick ner som alla bebisar gör, amningen var tuff och jag behövde använda amningsnapp. Allt som såg så enkelt ut för andra var en plåga för mig, jag har stora hängare bröst så att liggamma fungerade inte om jag ville att Matteo skulle kunna andas och när jag satt upp behövde jag utöver amningsnapp även hålla upp bröstet eller rulla handdukar under. Jag hatade det, men hade sån ångest över att ge flaska, man var ju misslyckad som mamma om man inte kunde amma ju (vilken idiot jag var som trodde på så korkade saker, kräks typ på mig själv!)

Jag kämpade och kämpade och sen kom första smällen, Matteo gick inte upp i vikt, han passerade inte ens sin födelsevikt efter 2 veckors kämpade. Jag gick upp mitt i natten och pumpade för att öka produktionen trots att Matteo bara ville äta typ var tredje, fjärde timme. Han var ju så nöjd med livet och hade ingen aning om vad som hände. Han var ju inte hungrig och han var så trött utav sig. Och inte nog med det så kräktes han jämt, och alltså det var inte lite kräk det var nog inte ens vad andra anser mycket utan det var extremt. Alla som såg dessa kräkningar trodde att något var fel på honom, lika med ännu mer ångest.

Han började dock sakta med säkert gå upp i vikt men två kommentarer skulle ta sönder mig helt. Och bli början på en grov förlossningsdepression.

“Men va liten, får han ens någon mat” en kommentar som jag fick av en främling på en restaurang, Matteo var lite över en månad och jag hade kämpat med amning, bröstpumpar, amningsnappar, brutala kräkningar och extra besök på BVC. Och just där och då gick luften ur mig. Jag hade på grund av det övernämnda och lite andra grejer inte knutit an till Matteo och den kommentaren fick mig att vilja dö, ville bara skrika ut min frustration över att jag inte dög som mamma. Istället gjorde jag som vanligt, log och skrattade bort det.

En förlossningsdepression var ett faktum och min mamma och BVC sköterska var fantastiska men oturligt nog vår det på just på BVC jag för första gången bröt ihop offentligt. Läkaren som gjorde 4 veckors kollen eller vad det nu är för något kommenterade Matteos vikt och frågade om amningen med spydig ton.  När jag berättade om amningsnappen och att jag haft den i två månader så så hon något som krossade mig “då är det ju inte konstigt att han inte går upp i vikt” en mening och jag hamnade på botten. Hon skuldbelade alltså min oförmögenhet att inte kunna amma utan amningsnapp, Jag vill också förtydliga att Matteo mådde bra, han ville eller behövde inte äta så mycket eller ofta, han sov mycket och var extremt lugn, skrek eller grät aldrig. Visade aldrig några hungertecken någonsin. Nu var det bekräftat det var mitt fel att Matteo inte gick upp snabbare, att han kräktes, att han var liten. Det var mitt och bara mitt fel.

I samma veva får jag en bröstinfektion, bröstinflammation, mjölkstockning och varböld samtidigt i ena bröstet. En smärta värre än förlossningen och vart inlagd på sjukhus i en vecka och där var min amningshistoria slut. Och att börja med ersättning var det bästa som hänt oss alla. men jag brottades med flera känslor samtidigt.

Jag kunde inte känna att jag älska Matteo. Vart var min lycka i att fått mitt barn. Jag kommer ihåg att när jag fick upp honom på bröstet var allt jag kunde tänka på att jag hade det värsta framför mig, jag skulle krysta ut en moderkaka och jag skulle förmodligen behöva sy och detta skulle enligt familjesidor på nätet vara värre än hela förlossningen. Allt jag hade läst innan gjorde alltså att jag kände noll glädje över att få upp Matteo på bröstet, Och för att förtydliga, för min del var det inte värre, det gjorde inte ens ont.

All ångest med vikten, min avsaknad av känslor mitt dåliga samvete gjorde att starten på mitt liv som mamma var bland den värsta perioden i mitt liv och att en sån “liten” grej som vikthetsen hos barn eller ett familjeforum kan göra så mycket skada.

Det skulle ta 1 år innan jag på riktigt kunde känna riktiga moderkänslor för Matteo och under det året ska min depression få mig inlagd på sjukhus. Men mer om det någon annan gång.

Matteo fortsatte dock gå upp väldigt långsamt i vikt, och det visade sig att hans kräkningar berodde på en väldigt grov typ av reflux, och ett kort tungband som upptäcktes försent gjorde att jag faktiskt aldrig någonsin skulle ha lyckats amma Matteo. Och det har visat sig att han bara är en liten kille för idag när han närmar sig sin 2 års dag väger han knappt 10 kg och är ca 80 cm. Men han är bara en liten pojke med mycket energi, men han är alldeles alldeles perfekt och det är Isa med.

Brottas du liksom jag med detta känslor eller andra känslor om att du inte duger som mamma?

Du är inte ensam, glöm aldrig bort det! DU ÄR INTE ENSAM och du är den bästa tänkbara mamman för ditt barn.

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentera (3)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Malin - mammabloggare i UK

    Men usch vad hemskt att behöva känna så 😔 Tror att alla måste lära sig att inte döma och vi mammor måste få höra att det är ok att det inte går som planerat. Att ibland tar känslorna tid osv. Vissa tror på kärlek vid första ögonkastet men i de flesta fall växer kärlek fram och blir starkare och starkare ❤️

  2. Elin

    Någon månad innan vår lilla kom så läste jag en grej som löd ”BVC:s ord är inte lag”. Och det har jag verkligen försökt ta med mig, vi känner ju alla vårt barn bäst!

    Så trist att höra att du fick denna starten som mamma <3

Se fler...
Annons