Nyss fick jag ett samtal som rörde en av mina nära och kära. Nåt har hänt, jag hör det på rösten i andra änden.
Jag satt med en objekt-beskrivning på ett aktuellt hus i handen och när jag får veta vad som hänt blir allt som nyss var livsviktigt totalt oviktigt.
När man blir chockad så reagerar man på olika sätt, för mig tog det nu en stund. Jag lägger på telefonen 10 minuter senare till synes oberörd men sedan bryter jag ihop på golvet likt ett litet barn och det går inte att hindra. Fastän jag har vänner och familj omkring mig så känner jag mig ensammast i hela världen.
När jag tänkt igenom alltihopa så samlar jag mig och tar nya tag, jag måste vara stark och göra vad jag kan för att hjälpa till.
En kopp kaffe och två telefonsamtal senare sitter jag här och tar mig tid att skriva några rader så när allt kommer omkring var det inte så allvarligt som jag först trodde.
Det kommer att bli bra även om jag nu tvingades vakna ur min dvala och hälsas välkommen till verkligheten.
Usch. Låter riktigt hemskt. Hoppas allt blir bra. KRAM
Halloj!Nu har även jag hittat till din blogg!Hoppas det inte är något allt för jobbigt som har hänt… Skickar en stor kram!//Karin (Jansson)
Fy, då, hoppas allt blir bra!! Kram på dig!