Nu har Neo precis somnat i vår säng så det är dax för mamman att hämta energi med en kopp kaffe och en ruta mörk choklad 🙂
Noel och Nelly klädde på sig och ville sedan spela Kinect medan jag lade Neo så de befann sig i vardagsrummet när det plötsligt blev helt tyst.
Jag hörde tassande steg utanför sovrummet men de vandrade vidare i Nellys rum.. Jag gick in till Nellys rum och där satt hon gömd bakom sin lilla fotölj alldeles blek och ledsen, hon grät inte men det syntes att hon var ledsen.
Jag tog upp henne i famnen och frågade försiktigt vad som hänt, då brast det och hon föll ut i hulkande gråt. Efter att vi kramats och tröstat så berättade hon att hon skulle ta tvkontrollen från öppnaspisen när en av ljusstakarna ramlat ner och gått sönder.
Min lilla lilla tjej blev så förnärmad att hon inte visste vad hon skulle göra så hon gömde sig.
Jag förklarade att det inte gör något, det var bara en ljusstake och huvudsaken är att ingen gjort illa sig.
Ändå kan jag inte släppa ansiktsuttrycket hon hade när jag kom in i hennes rum. Hon såg nästan illamående ut och hela Nelly lyste ånger. Hur ska man tackla sådana situationer på bästa sätt? Visst är det bra att känna ånger men det här hade jag inte väntat mig för en ljusstake..
Nu är hon glad som vanligt och leker med Noel så hon lider inte av det mer så jag borde oxå släppa det men det är ju det där ansiktsuttrycket som gnager..
– Uppdaterat via min iPhone
Jag förstår precis vad du menar! Men du gjorde ju helt rätt, man kan inte göra mer än att förklara att det inte är nån fara, så förhoppningsvis kommer hon ihåg det nästa gång det händer och känner inte samma djupa ånger.
Ha en bra dag!
Tack!
Jag förstår precis vad du menar! Men du gjorde ju helt rätt, man kan inte göra mer än att förklara att det inte är nån fara, så förhoppningsvis kommer hon ihåg det nästa gång det händer och känner inte samma djupa ånger.
Ha en bra dag!
Tack!