Mina tankar är vapen som slåss!

Har ni läst debattartikeln i AB gällande vikten av småbarns anknytning och trygghet gentemot sina föräldrar?

Jag håller med henne fullständigt men jag har också full förståelse för att alla familjer inte har möjlighet att låta barnen vara hemma så länge. Jag förutsätter att alla föräldrar gör det som är bäst för just deras familj.
Just detta med trygghet och att få bli bekräftad är en av anledningarna till att jag är glad över att våra barn går och har gått hos en bra dagmamma.
De har en stabil och trygg relation till henne och hon har tid till var och en i sin barngrupp, de blir sedda som den individ de är och blir inte ”en i mängden” som jag kände att de blev de månader de gick på förskola.
Jag vill inte på något sätt trycka ner förskoleverksamheten som får många barn funkar bra men just för våra barn så passar dagmamma så mycket bättre.

Huvudsaken är att vi är observanta på hur våra barn egentligen mår och tar deras oro och/eller tårar på allvar om de är ledsna. Jag vet inte hur många gånger jag hört ”du behöver inte vara ledsen, du tycker ju att det är så kul här på dagis” när föräldrar lämnat ledsna barn på förskolan. Är de verkligen barnen som tycker att det är sååå kul på förskolan eller känns det bättre för föräldern om man intalar sig att så är fallet? Ska man inte i dessa fall lyssna mer på barnen?
Jag kan inte heller förstå varför man i hela världen lämnar iväg sina småbarn 30 tim/v till förskola och dagmamma när de får syskon?!
Jag tycker att 15 tim är mycket och om jag då skulle ha barnen i omsorg 30 tim/v så skulle jag ju knappt hinna vara med dem. Är det verkligen för barnens skull som de ska få gå 30 tim eller är det så att det är bekvämt för föräldrarna?
Många (jag säger inte alla) föräldrar tycker nog att det är skönt med egentid till bebisen och lämnar av den anledningen storasyskonet till omsorgen där barnet i förälderns huvud har det bättre då barnet har kamraterna i förskolan/hos dagmamman.
Är barnets kamrater är viktigare än tiden med föräldrarna/familjen? Jag tycker att de 15 tim som fanns och finns fortfarande i vissa kommuner är tillräckliga, då hinner barnen leka med sina kamrater och utveckla sina sociala färdigheter men ändå få den värdefulla tiden med familjen.
Nu syftar jag främst på småbarn för när de sedan börjar närma sig skolåldern så ser ju behovet av kompisar och aktivitet helt annorlunda ut och då kan jag förstå om man vill öka tiden för omsorg. Sedan finns det ju barn med speciella behov som av olika anledningar behöver omsorgen, självklart ska de få det och då har de ju en utredning som styrker behovet.

Detta blev ett långt inlägg om mina synpunkter men det är såhär jag känner, du känner säkert annorlunda?