Mammalinda

Hur jag som förälder har förändrats efter några sjukhusvändor…

Det blir en galet tidig morgon för mig och Helge imorgon!! Redan klockan 5 ringer klockan och sedan är det dags att åka till Linköping för magnetröntgen nr 2 för detta året.

Helge och jag kommer vara sååå trötta! När jag fick brevet om magnetröntgen för en vecka sedan ringde jag direkt till sjukhuset och pratade med dem. Jag ville vara säker på att det stod i remissen att Helge inte skulle sövas med PVK (alltså att han inte skulle stickas) utan bli sövd med mask. Sist vi var i Linköping gick de med på detta och det är så mycket bättre för Helge. Det blir inte alls så traumatiskt för honom då. Han somnar utan någon läskig incident och sedan vaknar han upp och är lugn och harmonisk (och snurrig).

Och han ska få sövas utan PVK! Så skönt att veta! Det gör så stor skillnad för både mig och framförallt Helge att slippa de där sticken!!!

Det är så viktigt för mig att Helge inte ska bli rädd för sjukhus eller läkare. Men man får jobba aktivt som förälder för att se till att det blir det allra bästa för Helge. Våga säga nej och be dem göra på annat sätt. När Helge föddes ifrågasatte jag inget. Jag ansåg att läkare visste bäst och att man inte hade någon rätt som förälder att ifrågasätta eller komma med andra förslag. Men nu har jag förändrats. Det blir liksom så. Läkare är, förhoppningsvis, mer kunniga inom sitt yrke. Men det är jag som känner min son bäst och vet vad han mår bra och dåligt av. Och är det något som inte är bra så ska jag säga nej. Om det går att göra på ett bättre sätt så måste man kämpa för det. Men det är inte lätt alla gånger. Man behöver mycket skinn på näsan!! Men man känner sig väldigt liten, både som patient och som förälder.

Idag fick vi intyget i brevlådan som berättigar oss att ansöka om bostadsanpassning. Tre veckor efter att jag hade pratat med barnhabiliteringen. Nu pratar jag alltså bara om ett intyg där det står att vi får SÖKA bostadsanpassning. Intyget består av 8 meningar där det står vem Helge är och hur vi bor. Och så ett tomt papper. Haha, det är tur att vi inte har bråttom!! Det är lika bra att skriva det direkt och skicka det reda imorgon. För sedan ska kommunen godkänna (eller inte) och sedan är det några vändor till. Så någon gång nästa år så kanske… 😉 Fortsättning följer…


Näpp, nu MÅSTE jag i säng!!

Ni får hålla tummarna för oss imorgon (för så klart den där olustkänslan finns där även om jag vet att det kommer gå bra!)

Kram

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Svintoflickan

    Tur han har en mamma som du💕
    Inte alltid lätt med vården å att våga stå på sig.

    Kan tänka mig allt med papper tar tid men hoppas de är extra snavbba.

    Kram å lycka till