Maltes Mamma – En blogg om mammalivet
Emma Tranevik

Maltes Mamma

Annons

Kroppen, vad du kan!

De senaste dagarna har jag inte riktigt kunna känna igen mig i min egen kropp. “Hur ser jag ut, egentligen?”

Efter förlossningen så har det, till ingens förvåning, varit mestadels fokus på att Malte ska ha det bra. Att han äter som han ska och sover bra osv. Och jag har samtidigt inte brytt mig ett skvatt om hur jag mår eller ser ut. Mitt mående har ju andra personer fått ansvara lite för då jag varit dålig på att känna själv hur jag mår. Jag kan ju förstå att personer kanske inte vill kommentera hur jag ser ut (vilket de inte alls ska/behöver göra heller), men jag har ju fått höra efter förlossningen: “OJ vad du har blivit smal“, “vad annorlunda du ser ut” & “du verkar ju går ner lika mycket som Malte går upp“.

Absolut, jag gick upp väldigt mycket som gravid då jag fick väldigt mycket vätska i kroppen och det var inget jag tänkte på förutom att det gjorde ont, men jag ser ju nu att JÄKLAR vilken skillnad det är på min kropp nu och för 4/5 månader sedan. Jag vägde strax över 82 kilo när Malte föddes och mycket av det var ren vätska som snabbt försvann efter förlossningen. Men det jag märker nu är att jag inte riktigt känner igen min kropp längre.

Det startade för ungefär en vecka sedan när jag började tappa hår, och jag tappar fortfarande väldigt mycket hår. Herregud, jag håller på att bli flintis! Jag tappar tovor av hår varje gång jag tar i det, och varje gång efter att jag duschat samlas det ohemuliga mängder hår i avloppet så att en kan tro att tre fullvuxna, håriga män har haft rakfest där inne. Stackars Malte har flera gånger råkat dra av mitt hår och fått det i munnen eller så hade det smugit sig in i blöjan på något sätt. Det är överallt och det är mycket av det!

Gravidkroppen växte ju sakta, men säkert under 9 månader och då hade jag en chans att anpassa mig till det (läs: acceptera läget), men nu har jag tappat 20 – 25 kilo inom loppet av några veckor och jag har inte riktigt fattat det eller hunnit med. När jag kollar på mig själv i spegeln så känner jag inte igen mig längre. Magen ser annorlunda ut med all överflödig hud som är kvar från gravidmagen. Ärret från kejsarsnittet är nytt och något jag inte känner igen fastän jag älskar det där ärret. Brösten är större (och jag ska vara helt ärliga mer er: de har sjunkit några nivåer) och mina lår har inte samma form som de hade förr.

Kvinnokroppen är fantastisk. Det har jag läst många gånger, och det ÄR den. Den är fucking amazing! Men jag tror nog att den är för amazing för mig att förstå och hantera. Jag förstår att jag inte kommer få tillbaka samma kropp som jag hade innan jag blev gravid, men just nu har det gått lite för fort. Sakta ner, tack.

Och ni är säkert några som nu tycker att jag bör vara tacksam och glad för det jag har: “många har jättesvårt att komma tillbaka från sin gravidkropp” Men vi är alla olika individer med olika preferenser, och jag är inte van vid detta. Jag är inte van vid att inte känna igen mig när jag tittar mig i spegeln så därför blir det lite jobbigt, och det är okej att känna så. Jag gick från att väga 80+ kilo till att väga under 60 kilo på väldigt kort tid och det kommer ta tid för mig att ta in det. Men SJÄLVKLART är jag tacksam för den kropp jag har. Den gav mig ju det finaste jag har i livet: Malte.

 

Bild på mig dagarna innan Malte föddes:

 

 

Bild på mig från i dag:

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentera (0)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons