Lennon var bara lite dryga tre år gammal första gången han, med gråt i halsen, berättade för oss att kamrater på förskolan kommenterat hans kläder negativt. Han var ledsen för att några barn sagt att han hade pyjamas på sig. Att han inte var tufft klädd. Där och då skapades en ny tanke hos Lennon. En ytlig tanke om att kläder spelar roll. En tanke om att man ska se ut på ett särskilt sätt. Att han som pojke skulle vara tuff. Tankar som jag tror att de flesta föräldrar önskar att deras barn aldrig skulle behöva tänka.
Men så ser verkligheten ut. Kläder spelar roll för barn, och inte är det något som barnen själv har skapat. Nej, det kommer i rakt nedstigande led från föräldrar, familj och den omgivning som barnet lever i. För oavsett om vi vill eller ej så spelar kläder en roll. Kläderna är bland det första vi ser när vi möter en ny människa och jag tror inte att jag är ensam om att de omedvetet får ta del av skapandet av min första uppfattning av en person.
På en hemsida för genusmedvetna (den titeln är självutnämnd, och helt fel om du frågar mig) föräldrar läser jag att man som nybliven förälder ska gå emot allt som är traditionellt när det kommer till bebiskläder. Jag ska alltså välja bort allt ljusblått till Linné. Jag läser vidare och blir informerad om att jag på det viset motverkar att befästa de traditionella könsrollerna. Men ärligt, gör man det? Hänger allt på färgen?
På bloggar, Facebook och Instagram ramlar jag ofta över inlägg där detta ämne hett debatteras. Så fort en pojkebebis ser ”pojkig” ut, eller en flicka ser ”flickig” ut så haglar det in kommentarer. Ofta ganska otrevliga kommentarer från en rad ”genuspoliser” som med pekpinnar redogör för hur fel och hemskt det är att föräldern klätt sitt lilla barn på just det viset. Men det kommer minst lika många kommentarer från genushatare som menar att pojkar ska få vara pojkar, att pojkar ska ha blå kläder, att det är bra med blå kläder så det syns vilket kön barnet har. Och så vidare. Och detta gör mig så förbannat trött!
Jag blir trött och matt på alla pekpinnar och tillrättavisanden!
Jag arbetar aktivt med genusfrågor, som förälder men även i mitt yrke och tro mig, jag önskar att mycket ska hända inom detta område. Jag önskar att barnklädesbutikerna plockar bort sina könsindelade avdelningar. Jag önskar att plagg slutas att marknadsföras till ett visst kön. Jag önskar att folk slutar ha ett behov av att köna barn och deras kläder. Ja, jag önskar mycket när det kommer till frågor inom genus och jämställdhet. Men främst av allt önskar jag att alla vuxna människor slutar att klaga på varandra! För oavsett vilken sida vi står på i denna fråga så tror jag egentligen att vi alla är överens om en sak. Jag hoppas det i varje fall…
Visst vill väl alla att ens barn, opåverkat av omgivningen, ska få formas och växa upp som hen vill!?
Skulle vi vuxna inte kunna vara vuxna och acceptera våra barns likheter och olikheter? Kan vi inte ha det som en gemensam bas oavsett vilka våra personliga åsikter är? Att låta barnen vara barn, låta dem testa vad de själv gillar och tycker om utan att för den sakens skull bli placerad i ett fack. I ett kön. I en kategori.
Senaste kommentarer