AV: PAULINA
Jag har ballongfobi. Tycker dem är opålitliga helt enkelt. Men som mor till diverse barn i olika åldrar blir man ibland tvungen att handskas med dessa färgglada rackare.
Idag har dem haft disco på Nomis dagis. På barndisco dansas det till melodifestivalens favoriter 2015, det finns ballonger, discolampa och en dansande Discohäxa. Vem behöver alkohol då liksom?
Hursomhelst och stressad i vanlig ordning rusar jag och Noel in på dagisgården kl 16:02 på eftermiddagen för att plocka med oss dagens diskodrottning hem. Jag är i behov av en toalett och vill därför bara kapa med mig barnet lite snabbt och lyfter upp henne för att gå mot grinden. Hinner förstås byta några ord med personalen också, hey jag har varit nödig förut.
Nu är det bara det att när vi passerar dagisingången slänger sig Nomi av och an, sparkar med sina smutsiga stövlar mot min kappa, skriker, pekar och utrycker något om en boll. Jag tror hon menar bollen hemma men ger till slut med mig om att gå in på dagis, om inte annat för att byta ut overallen till en jacka (då slipper jag ta med overallen tillbaka till dagis imorgonbitti).
När vi kommer in på dagis ser jag 15 ballonger, en ballong på varje unges krok. Tackar Gud att vi gått in så att Nomi kan få sin blåa ballong med sig hem eftersom jag inser att utan den hade hemresan och kvällen kunnat bli katastrofal. Nomi hade antagligen skrikit boll tills hon själv blivit blå!
Av med overall på med jacka och ut på gården igen. 5 sekunder senare, har Nomis ballong smält. Vem är förvånad,? Det är ju det dem opålitliga jävlarna gör, speciellt i händerna på en 1,8 åring.
Dagisfröken ser min uppgivna min och framförallt hör Nomis besvikna gallskrik över att bollen plötsligt förvandlats till en skrynklig lite påse i ett snöre.
Jag är naturligtvis fortfarande nödig, när fröken rusar in och letar fler ballonger. Hon hittar en påse med ouppblåsta ballonger och jag kan ju inte gärna säga att jag vägrar blåsa upp en åt dottern, för att jag lider av ballongfobi. Det är bara blåsa.
Första ballongen går knappt att blåsa i och när den är stor som ett päron spricker den, rakt i ansiktet på mig. Ja och såhär håller det på. Den ena efter den andra smäller och min panik växer. Jag måste helt enkelt ha en ballongjävel med mig hem dvs om jag vill ha med 1,8 åringen i något sånär hanterligt skick.
Tillslut lyckas vi med frökens hjälp få till 3 stycken honungsmelon stora ballonger och kan med dessa lämna dagis.
Väl hemma har vi en kvar och den är redan bortglömd, såklart!
Trevlig kväll/ Paulina