Igår skulle jag se till att Charlie kom till dagis (fick hjälp i måndags med det). Jag kände mig ändå rätt pigg (om man jämför med helgen). Det är inte jättelångt till dagis men det är ändå en promenad på 10 minuter. Tio minuters pulsande i snön hoppar jag gärna över när jag inte är helt frisk. Så vi bestämde oss för att ta bussen istället.
Vi hoppar på bussen, betalar och hinner inte ens gå bak i bussen innan busschauffören säger något som jag inte uppfattar. Han säger ännu en gång något som jag uppfattar som att vi måste gå av framme vid vägen. (Stationen efter den vi gick på).
Min första tanke är -nä det ska vi inte.
Jag som är sjuuuukt trött, förstår inte riktigt vad han säger.
Jag hasplar ur mig ordet va, säkert 13 gånger.
Busschauffören säger något om att en annan buss sladdat och ställt sig på sniskan nära vår ändstation (där vi ska gå av), vilket gör att ingen annan buss kan åka den vägen för då skulle dom också fastna.
Trots att jag hör detta så vägrar min hjärna (som fortfarande sover) att ta in informationen.
Så när vi blir avsläppta 500 meter från vår startposition så blir jag typ lite sur.
Det känns som att jag är tillbaka i tonåren och har blivit avslängd från sista nattbussen för att någon annan råkat spy eller varit allt för högljudd.
Jag känner mig nog tom lite orättvist behandlad. Busschauffören säger att han ska åka åt andra hållet, och jag känner mig sur att han bara tar och ändrar rutten sådär utan vidare, nu när vi vill till dagis och allt.
Så resten av vägen går jag och muttrar, surar, sparkar lite tonårsaktigt i snön och undrar om busschauffören kanske har lurat oss…
(Han kanske sitter och äter en semla på ett fik på Östgötagatan nu, vad vet jag).
Vi ser ingen buss på tvären någonstans.
Förens vi är nästan framme vid dagis…
Där står den. Mitt i vägen som ett S eller korv, täpper för hela vägen.
Så mitt trotsiga, sura tonårsjag fick känna sig besegrat och jag kände mig nästan lite lättad att Busschaufföten inte hade ljugit, utan var våran vän. (varför han skulle ljuga är också sjukt oklart).
Stoppet bakom bussen.
Så idag när vi hoppade på samma buss till dagis med samma busschaufför vid ratten så var jag tvungen att mumla ett förlåt efter att jag sagt ”Godmorgon” (vilket troligtvis gjorde honom lite förvirrad) men det kändes inte mer än rätt efter att jag gått runt och surat och ifrågasatt hans uppriktighet.
Tack kära busschaufför för en fin
åktur i morse.
(Måste ta reda på vad han heter, han ser ut som en Bengt).