Malin Gramer

Många av mina vänner springer i tid och otid till frissan. Det är inpackningar, färgning, toning, slingning, toppar som klippas och inland t o m frisyrer som ska läggas. Ibland kan jag prata med en väninna ena veckan då hon sitter upptagen hos frissan för att prata 3 veckor senare bara för att upptäcka att hon sitter i frisörstolen igen.
Jessica t ex går till frissan lika ofta som hennes man byter bil och hur sjukt det än må vara är det sjukt ofta.
Själv ogillar jag att gå till frisören. Man sitter där med ett fult skynke hårt spänt mot halsen vilket framhäver den eventuella dubbelhakan. Ljuset är fruktansvärt så varenda skavank jag har syns extra tydligt! Samtidigt vill man inte lägga på något extra lager smink eftersom risken då finns att det tvättas bort i kanterna när du sitter i den förövrigt sinnessjuka tortyr stolen och blir schamponerad. Jo, jag har suttit i en sådan som ger dig massage samtidigt men det är ungefär som en TENS apparaten du kan få under värkarbetet i en förlossning. Det sköna tar helt enkelt inte på något vis bort det onda.

Förutom att jag stör mig på mitt eget yttre tycker jag det 1 timmes långa besöket hos frisören är påfrestande på det sociala planet. Om jag tycker det är jobbigt? Vad känner då den stackars frisören? Visst hen kanske är genuint intresserad av människor men fy sablar vad jobbigt att fråga och prata med så många olika personer på en dag, för att nästa dag göra precis samma igen, och igen och igen.
Personligen blir jag pressad av att kallprata med okända människor i en hel timme. Men eftersom jag är en hyfsat trevlig person, ställer jag ju frågor tillbaka fast jag egentligen inte tror att någon av oss bryr sig.

Nej, dethär med frisören är enligt mig ett nödvändigt ont. Men av just den anledningen blir det inte så ofta som jag borde och plötsligt dyker behovet upp. Så är det nu och när tanken väl slagit mig vill jag helst ha en klipptid igår. Måste gå till frisören. Ja, så får det bli.

Hälsningar från Paulinas hår som ej blivit cuttat sen juli 2014!