Ni vet de där dagarna när allt går fel, eller när allt känns och blir irriterande och jobbigt och du vill ta första enkelflyg till Bahamas. De där dagarna när man ska hålla sig undan från snabba tåg eller när man vill slita sitt huvud i bitar och äta glass, munkar och choklad tills man spyr. Vissa dagar tror jag helt enkelt Gud glömmer bort.
Dagen som inlägget handlar om började med spöregn, ni vet regn som mer liknar en jättelik hink med vatten som hälls från himmelen. När klockan ringer denna morgon är jag så trött så det känns in i benmärgen och även Nomi och Noel verkar utslagna och jag får dra upp dem ur sängen. Som om att jag tycker det känns kul att gå upp liksom?
Gör frukost och blickar ut genom fönstret i vetskapen om att vi saknar regnkläder i vår familj och mina tankar kretsar kring att det visst finns dåliga väder. Så när Noel deklarerat att han är sjuk känns det faktiskt helt okej att slippa gå ut de närmaste timmarna.
Morgonen flyter på och Noel tycks mest lida av utmattningsåkomma pga för lite sömn. Samma åkomma brukar han få dagen efter julafton med de anspänningar som uppstår i ett litet barns kropp just på julafton.
Min egen förmiddag är dock sådär extra tung och irriterande som ett killande hårstrå på näsan. Allt jag tar mig för går lite fel. Bär tvätt och tappar en strumpa på vägen så att jag måste vända och hämta den och när jag plockar upp den tappar jag två strumpor till och så håller det på.
Jag spiller kaffe över diskbänken och golvet och när jag torkar med trasan slår jag i huvudet i skåp luckan som jag tydligen glömt bort är öppen. Svär högt. När jag bytt kiss blöja för att sekunden efter jag satt på nya blöjan känner den ljuva doften av något mycket värre suckar jag högt.
Såhär var hela förmiddagen och jag närmar mig ett mentalt break down. Ibland krävs det mer eller mindre för att få mig att vilja sätta mig i bilen och köra till Nyköping fram och tillbaka, vilket jag faktiskt gjort vid ett tillfälle.
Efter lunchen som bestod av tre små rätter då Noel ändrade sig om vad som är gott när man är sjuk, är jag iallafall ifärd med att klä på mig för att ta med barnen och handla lite snabbt.
Nu måste jag varna känsliga personer för det kommande i dethär inlägget är väldigt väldigt äckligt, fast jag tror att många, men långt ifrån alla småbarnsföräldrar har upplevt liknande. Risken finns även att mina vänner tar avstånd och börjar tacka nej till middagsinbjudningar hemma hos oss.
Nomi dvs 1,5 åringen, (som förövrigt var nybadad kvällen innan) tittar plötsligt på mig med äcklad min där hon sitter i vardagsrummet, samtidigt som hon luktar, gud förbjude smakar på något ur sin hand. Jag går närmare för att se efter om hon kan ha hittat något gammalt matrestaktigt på golvet?
Det har hon inte. Det är vid dessa stunder man vill hoppa från en väldigt hög bro utan bungy jump lina. För det jag ser är bajs. Bajs typ överallt, på Nomis ben, fötter, händer, på golvet där hon sitter och värst av allt, snigelbajsspår över nya mattan och även bajs uppe på en förvaringsbänk som dottern brukar klättra upp på.
Har ju ingen närliggande bro så det är ju bara att ta den nerbajsade avkomman och bära in henne med armarna utsträckta så man håller henne så långt bort från sig själv som det bara går, in i duschen. Nu har man som ensam vuxen hemma ett dilemma. För väl i duschen ska man ta bort blöjan med bajs, men man vill liksom inte ha ner för mycket bajs i avloppsbrunnen. Blir därför tvungen att lämna den numera gallskrikandes avkomman i duschen själv i några sekunder för att hämta våtservetterna samt ta av mig mina kläder som jag just satt på mig. Under höga protester tvättar jag avkomman i vetskapen om vad som väntar i vardagsrummet,,, mer bajs. Härligt!
Att Noel springer fram och tillbaka och frågar om saker, typ ” jag är törstig mamma” ”varför är det bajs på golvet” ” har Nomi bajsat på mattan, Mamma? ” ” jag vill se på Bilar” ” vilken Skylanders gillar du mest” mamma? gör liksom än mer att jag funderar på att slänga in en hårtork i duschen.. så att säga.
Skurade mattan så gått det gick men är rädd att endast en kemtvätt kan rädda den. ??
Påväg till bilen lite senare, slog jag i huvudet i biltaket när jag spände fast Nomi i bilstolen, tappade bilnyckeln i lera och när vi kom hem igen tappade jag dörrnyckeln två millimeter från att ramla ner under altanen och väl inne luktar det fortfarande bajs!
Livet på en pinne, hörni.
Kram Paulina
