Det är så jävla mkt död överallt, speciellt nu kring tsunamin. Minnesstunder på tv, personliga historier och upplevelser på facebook, bloggar och andra offentliga forum. Jag har väldigt svårt att hantera det. För jag är en känslomänniska. Tar oftast alltid emotionella beslut, känner in alla andras känslor och oroar mig för andras problem osv mm etc.
Det behöver absolut inte vara stora tragedier som får mig att gråta. Utan även över delfiner som slaktas i Japan, eller över att ’Bengt 53’ inte får sjukförsäkring trots att han är döende i cancer.
Det kan hända när som helst, vart som helst, hur som helst. Som nu. Över en mysig fika framför tv:n med en laxmacka i knät.
Att leva med dödsångest.
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Jag är femton år och har haft konstant dödsångest de senaste 3 veckorna. Tidiagre har det smygit på titt som tätt men ganska oofta. Nu finns det inget annat jag tänker på. Jag räknar dagar och år. Jag har aldrig tidigare varit rädd för att åldras, men nu är jag det, jag vill inte bli äldre jag vill inte dö. Jag kan ej förstå hur det fanns en evighet innan mig och hur det kommer en evighet efter min tid på jorden. Hur kommer någon minnas mig, jag kommer att vara bortglömd den dagen mina barn barns barn dör. Det känns som det kommer vara så här för evigt. Jag, mina syskon, mamma och pappa, mormor morfar, farmor och alla min kusiner. Men allt kommer se så annorlunda ut om 30 år. Jag är livrädd. Jag är livrädd för att ej finnas mer, jag kommer vara en i mängden på kyrkogården. Finns inget annat jag tänker på för tillfället. Mår pissdåligt
Det är något jag levt med sen tidig ålder, att berättar om hur den rädsla för döden kommer smygande på natten. Hur ska man närma sig tankarna på döden utan att få panik? Det är som sagt mycket nu i media som påverkar och anhöriga som mister unga släktingar. Men blir maktlös, ledsen och jätte svårt att tackla känslan och tanken allt och som nu har skapat denna ångest. Jag är expert på att skjuta upp saker och ting – framförallt saker som är viktiga. Kan det vara ett tecken på att man är rädd för att lyckas? Jag vet inte riktigt, men hoppas få rätt verktyg snart och lyckas må bättre dessa dagar. Kämpa för livet och ta hand om dig!! Kram / Pino