Malin Gramer

I morgon är det 10 år sedan tsunamin slog till mot Indiska Oceanen och drabbade Indonesien, Thailand, Burma, Indien, Somalia och Sri Lanka. Jag skriver om detta idag då jag är lite grann egoistisk och liksom vill sörja dig i fred, bara dig. Med det menar jag att i morgon kommer jag att tänka på alla som drabbades i Tsunamin och kommer att gråta över män, kvinnor, barn, systrar och bröder, alla som var på plats, och alla som förlorade, eller känner någon som blev förlorad, eller förlorade själva.

Camilla. Idag skulle du fortfarande vart ett år äldre än jag. Du skulle vara 39 år gammal och få ha levt livet precis som jag, med kanske en man vid din sida, kanske något eller några barn, kanske lycklig, kanske inte, vem vet. Men du slutade åldras 29 år gammal.

Jag kommer ihåg vår resa till Dominikanska, hur vi låg på vår resort och räknade ut hur många pina colada vi var tvungna att dricka för att ”få tillbaka” för resan, tror det var ca 100 st i Spy Bar priser räknat. Typ halvvägs upptäckte vi att vi druckit alkoholfria pina coladas i över en veckas tid.

Direkt efter tsunamin satt jag som klistrat framför datorn i jag vet inte hur många timmar per dag. Jag letade efter direkt information, möjligheter. Jag pratade med dina vänner, din arbetsgivare, dina släktingar, med journalister och gjorde allt jag kunde för att hitta information om hur läget för de överlevande såg ut i Khao Lak från den 26e december 2004. Med facit i hand som var mitt sökande efter liv bara ett sätt att bistå mig själv med hopp.

Du var så klok och omtänksam och rätt så pryd. Bland det roligaste jag visste var att genera dig genom att säga snuskiga ord. Hur du som respons knycklade ihop ditt ansikte och skrattade bubblande och sa usch.

Den 18e mars 2005 ringde en av dina bästa vänner mig och berättade att du äntligen har blivit hittad. Jag kommer ihåg denna stund så väl. Jag skjutsade hem min kollega och vän Pernilla hem till henne efter vi slutat jobbet denna fredag. Jag hör hur telefonen ringer men väljer att inte svara. Efter jag släppt av min vän så ringer jag upp mitt missade samtal. Din kompis Anne i andra änden säger att du är hittad och frågar hur jag mår. Jag svarar efter en stund att jag är okej och tackar för samtalet. Jag är då på väg hem till en annan vän, Lotta, för att lämna över en grej innan hon själv ska iväg på en 30-års fest. Jag har indirekt, vetat sen i alla fall den 28e december att du med största tragiska sannolikhet inte har överlevt vågen. Men jag har sökt efter en ljusglimt. Hoppet är det sista som lämnar människan. När jag står där, den 18e mars, framför min väns dörr i väntan på att hon ska öppna dörren, så bryter liksom allt igenom. 82 dagar av frustration sorg och orättvisa kommer upp till ytan och det går inte att hindra längre. Jag är glad att jag var på väg hem till min goda vän där och då och att jag inte hamnade själv hemma i min tvåa i Björkhagen. Så mycket tårar.

Jag minns mina middagar hemma hos mig, hur du satt på golvet med armarna kring knäna och studerade alla noggrant. Precis som du alltid gjorde med allt. Studerade och läste av, smart och ödmjuk. Det var till dig jag vände mig med kärleksproblem, frågor om jobb och annat allvarligt. Du gav mig alltid ett genomtänkt klokt svar. Jag vet att du hade blivit någonting stort.

Efter den 18e mars träffade jag en terapeut som hade erfarenhet av att prata med barn efter de hade förlorat sina föräldrar. Han sa till mig att hans rekommendation till dem, barnen,  var att skriva brev till sina föräldrar när det var något de ville säga till dem men inte kunde. Så jag började att skriva brev till min bästa vän. I början blev det ett brev per dag. Brev där jag skrev om min vardag, vad jag åt till lunch, vad jag gjorde på kvällarna, hur mycket jag saknade dig och ställde frågan om och om igen: varför?

Efter några veckor blev breven lite färre, hjärtat kändes lite lättare, sorgen var inte lika tung, den var fortfarande väldigt mycket där, men var lättare att hantera. Min plats att sörja på blev i min bil. Var gång jag satte mig i bilen, ensam, kom alla tankar och sorg. Jag pratade med dig, jag grät efter dig och jag ställde frågor om hur du hade det nu och önskade att du kunde ge mig kloka råd som du alltid gjorde. Bilköer och rödlysen blev min terapi.

Du kallade mig för Fjärten, jag kallade dig för Prutten, barnsligt och kärleksfullt. Jag var den spralliga och du var den som tänkte åt oss båda. Du överraskade alltid med genomtänkte små gåvor och presenter med personlig anknytning.

Jag har vuxit upp, blivit 10 år äldre. Breven och samtalen med dig har de sista åren blivit få. Normalt när det hänt något stort har jag pratat med dig, bara för att försäkra att du är med på vad som händer i mitt liv. Jag har flyttat ihop med killen jag pratade med dig om. Jag har gift mig med honom nu, och oj vad du skulle älska honom. Jag har fått två barn, två galningar som driver mig till vansinne samtidigt som jag älskar sönder dem runt jorden och upp till månen och tillbaka. Du hade älskat dem också. Vi bor där jag pratade med dig om att jag ville bo och vi har precis adopterat en katt! Men allt detta vet du ju.

Du och jag började jobba ideellt för Fryshuset i en organisation som utbildade stödpersoner för tonårstjejer som behövde någon att lita på och prata med. Det var du som tog mig dit och gav mig något som jag resten av livet fortsatt bygga på. Jag är dig evigt tacksam för det.

Så i förrgår. När jag satt i bilen på väg till Nacka Forum för att handla julskinka på lösvikt så började jag tänka på dig. Jag ville ringa dig och prata med dig, berätta om livet och be dig om kloka råd gällande val som jag står inför. Jag saknar dig så mycket ibland, speciellt den här tiden på året och speciellt i år då 10 år sen katastrofen har hängts ut i media under nästan hela året. 10 år. Jag blir ledsen, för min egen skull och för alla andra som har någon de saknar från tsunamin 2004 i Indiska Oceanen. Jag älskar havet samtidigt som det har blivit min största rädsla.

Det bästa med att förlora en person man älskar vars liv tar slut, är att den känslan aldrig försvinner. Vem vet hur livet hade styrt våra vägar om du hade fått gå kvar på vår planet? Nu kommer jag alltid att älska dig, även när jag tar mitt sista andetag så kommer mitt minne av dig att vara detsamma som för 10 år sedan. På så sätt är det väldigt egoistiskt lyxigt. På alla andra sätt så väldigt sorgligt och rakt igenom orättvist.

Jag saknar dig, du fattas mig.

Så idag sörjer jag bara dig Camilla. Jag sörjer den underbara fantastiska människan du var. Jag sörjer den underbara fantastiska människan du aldrig fick komma fortsätta att bli.

//Jessica