Satt tillsammans med Ozzy 5 år, och tittade på best of ”planet earth”. Älskar dessa naturfilmer, och David Attenboroughs röst är som balsam för trumhinnorna. Efter ett besök i regnskogen och i fåglarnas rike där en fågelhane dansar en crazydance för att locka till sig en sugen hona förflyttas vi till ett ökenlandskap och en elefanthord. ”Åååååh elefaaanter”
brister Ozzy ut, på filmen är det en pytteliten elefant och en liten större; ”Där är du och lillebror Dogge” säger jag glatt. ”Åååååh är han den lilla och jag den lite större?” frågar Ozzy, ”precis” säger jag, ”och jag är elefantmamman”, ”ahaa” svarar ozzy och tittar med inlevelse på tv’n.
Nu är det så att det är torrperiod för elefanterna, dom är törstiga och alla håller på att dö typ. Min story om att Dogge och Ozzy är de två gulliga bebiselefanterna och jag elefantmamman tar nu en ny riktning då den lilla elefantbebisen är så utmattad och är typ blind så han hela tiden krockar med träd och stenar och mår uppenbarligen inte så bra. Den lite större elefantbebisen har gått vilse och tappat bort sig från flocken och ramlar ihop i öknen då han går åt helt fel håll, han är typ lika med död. Och jag elefantmamman blev efter en lång strid och plågsam kamp uppäten av en flock lejon vid ett vattenhål.
Ozzy ligger i soffan och håller för ögonen, nästan gråter och säger att han hatar Lejon. Perfekt.
// Jessica