Malin Gramer

Det som hände i fredags är så hemskt att jag inte ens har kunnat skriva om det. Mina tankar är ständigt hos dom anhöriga till offren. När det inträffade satt jag hemma och ammade samtidigt som jag följde allt som hände på nyheterna, samtidigt försökte jag förmedla den infon till min kille som åkte bil genom city (han var bla på väg mot Fridhemsplan när ryktet gick att det var någon som sköt där) och jag satt även i telefon med min son och hans pappa som också satt i en bil och åkte genom stan, så jävla stressande när man inte visste vad som hände. Den RÄDSLAN (som jag troligtvis delade med alla stockholmare i fredags) tänk om någon jag känner har blivit skadad, eller ännu värre, dött…. 
I söndags var jag och handlade mat då jag såg på löpet att en av de döda var en 11 årig flicka… Ett barn. Fatta ETT BARN. Det hade kunnat vara något av våra barn, eller någon av mina vänners barn. Jag klarar inte sån information.  Jag grät hela vägen hem.