Det är en sådan skillnad på att vara här och hemma. Förutom dom självklara grejerna som att här är det varmt, soligt och sandigt så är det mer fridfullt. Inga bilar som tutar eller tjuter med däcken utan bara vågor och fåglar och sand i badbyxorna. Det är härligt samtidigt som jag märker att jag blir seg… Nästan uttråkad (på ett sjukt sätt). Jag känner mig lite tråkig, trots att jag har dragit igång en ”krokodil-expedition” vilket betyder att vi minst en gång om dagen måste gå bort till sjön för att kolla om vi hittar krokodilen som jag såg för två dagar sen så att vi kan fota den (känner att jag behöver fotobevis). 
Igår drog jag med både Susanne, Emma, Johnny och Caroline på den stora krokdiljakten, gänget var superpepp på väg dit, vi pratade om hur vi skulle försvara oss om krokodilen mot all förmodan skulle attackera oss, jag deklarerade snabbt (som den nya krokodilexperten jag ändå är (eller iallafall har utnämnt mig till att vara) att man ska springa sicksack för att ha störst chans att springa i från den(tydligen har krokodiler dålig svängradie(?), det gick tom såpass långt att Caroline och jag började fundera ut vem i gänget som var långsammast (alltså vem som krokodilen skulle ta först), sen fick jag dåligt samvete och var tvungen att be någonslags inre tyst bön/ursäkt till högre makter om att jag inte på riktigt ville att någon skulle bli krokodilmat.
Väl framme så såg vi ingenting… krokodilen måste anat att vi var på väg och gömt sig.
Oshysst!
Gissa om det var en mindre ”glad” stämning på väg hem…
