Det här postade min fina, raka, varma, duktiga, lojala, härliga och otroligt kloka vän ut på FB härromdagen. Jag var lite stressad men läste ändå igenom texten och sen har den inte riktigt släppt min hjärna.
Det hon skriver är så otroligt tänkvärt!
Från mitt brustna hjärta.
Så länge jag kan minnas har jag skänkt pengar till cancerforskning, pärlat och burit ”Fuck cancer” armband och fått en klump i magen när jag passerat förbi barncancerfondens kampanj som visar en tom stol där ett barn skulle ha suttit. Jag hatar cancer, denna fruktansvärda jävla skitsjukdom som delar sig lika snabbt och aggressivt som en Instagram bild postad av någon ur familjen Kardashian.
Vi är många som pratar med varandra om cancer, vi kan gemensamt hata cancer, de flesta känner någon som är/har varit drabbad, det kan vara vår mamma, jag själv, mitt barn eller min kollega. Oavsett etnicitet, välstånd, land, uppväxt, yrke eller politisk tillhörighet så tar den var fjärde av oss. Den är orubblig i sitt sätt att välja ut och den skiter fullständigt i vem du är eller vilken hudfärg du har. Det finns massa tårar, frågor, ilska, uppgivenhet och framförallt en stor känsla av orättvisa bakom en cancerdiagnos.
Men det märkliga är att plötsligt känns cancer mindre skrämmande än det som händer i vårt land just nu. Föreställ er att vi pratade med varandra om rasism liksom vi pratar om cancer. Att vi delade erfarenheter och berättelser oavsett omständigheter, att vi tog hand om varandras rädslor, att vi alla visade värme och förståelse för varandra oavsett bakgrund. Rädslan att bli dödssjuk är närvarande hos många av oss, jag har tänkt tanken på hur jag skulle berätta det för min egen dotter om det hände. Jag kunde dock aldrig tro att jag skulle behöva tänka på hur jag ska berätta för henne att det fortfarande finns meningsskiljaktigheter kring att vi är lika mycket värda oavsett härkomst.
Jag har blivit sjuk. Jag har fått HJÄRTcancer. Det är ingen erkänd cancerform ännu men det kommer bli en folksjukdom om allt hat får fortsätta gro och infektera våra kroppar.
Jag kommer pärla ytterligare ett armband – ”Fuck hjärtcancer” ska det stå.
/Sofie Brusell
”Vi är många som pratar med varandra om cancer, vi kan gemensamt hata cancer, de flesta känner någon som är/har varit drabbad, det kan vara vår mamma, jag själv, mitt barn eller min kollega. Oavsett etnicitet, välstånd, land, uppväxt, yrke eller politisk tillhörighet så tar den var fjärde av oss. Den är orubblig i sitt sätt att välja ut och den skiter fullständigt i vem du är eller vilken hudfärg du har. Det finns massa tårar, frågor, ilska, uppgivenhet och framförallt en stor känsla av orättvisa bakom en cancerdiagnos. ”
Det där stämmer inte riktigt, även om det delvis handlar om slump. Det finns både ärftliga faktorer och faktorer som har med livsstil och olika ämnen som man utsätter kroppen för som påverkar risken att drabbas.
Det är inte heller helt otänkbart att det kan finnas en ökad risk för vissa etniciteter. Även om det inte finns olika raser bland oss människor så finns det genetiska skillnader beroende på ens ursprung. Nu pratar jag inte endast om yttre attribut som hudfärg, hårfärg, längd eller ögonfärg. Det finns även skillnader i hur väl man tål mjölk eller alkohol mellan olika folkslag. Genetiska skillnader som kan bero på mutationer eller avsaknad av sådana.
Skillnaderna i arvsanlagen är dock inte tillräckligt stora för att prata om olika raser. Och kanske är de heller inte annorlunda vad gäller risk för ärftliga sjukdomar. Antagligen spelar andra faktorer större roll, faktorer som inte sällan har med social bakgrund att göra. Det kan finnas en korrelation mellan ens uppväxt, eller ens bakgrund, eller ens välstånd, och mellan ens livsvanor, och livsvanorna kan i sin tur öka eller minska risken för cancer. Även möjligheten till att få vård kan tänkas skilja sig beroende på olika faktorer, liksom möjligheterna att kämpa sig igenom en sådan behandling. Det säg till exempel att ensam är stark, men så är det nog inte alltid. Vad man har för stöd från anhöriga kan spela roll, liksom hur lätt eller svårt man haft det sedan tidigare. Det spelar kanske inte en enorm roll, mycket handlar om hur allvarlig sjukdomen är och hur behandlingen fungerar (samt att upptäcka i tidigt skede) men det kan kanske vara skillnaden mellan att kämpa vidare eller inte.
Vad gäller rasism så är det viktigt att skilja på åsikter kring invandring och på människors lika värde. Att man inte anser att alla som har skyddsbehov bör få asyl betyder inte nödvändigtvis att man anser att människor är olika mycket värda eller att man gör skillnad på personer på grund av deras etnicitet. Det kan även handla om vad som är rimligt utifrån de omständigheter och förhållanden som råder i Sverige (bostäder, stadsbudget, segregation, möjligheter till arbete och integration för de som anländer, m.m.) . Det är nog väldigt få i Sverige som verkligen är riktiga rasister och som skulle kunna bränna ner flyktingförläggningar eller mörda andra. Men om man inte kan föra en saklig, förnuftig diskussion (utan istället ägnar sig åt att fördöma eller skriva baserat helt på känslor eller att ge andra personer etiketter de inte förtjänar) riskerar man att knuffa fler personer rakt i gapet på organisationer eller individer med extrema åsikter och ideologier.
De som begår fasansfulla saker har givetvis ett mycket stort, slutgiltigt ansvar för vad de gör. Men det handlar även om hur man pratar med och bemöter ungdomar eller unga vuxna som glidit iväg mot extremism. Om att kunna ta en diskussion, att inte endast bli arg och ta avstånd från dem. För de har ju på något sätt blivit påverkade i den riktningen. De har ju inte fötts till att bli rasister, eller med andra extrema åsikter. Även t.ex. långt ut till vänster finns radikala personer som vill se förändring och protesterar på sätt som leder till upplopp. Om inte någon pratar med de här personerna innan de blir radikaliserade och börjar hata det de tycker är fel i världen eller tar till våld så slutar det med elände. Att endast förskjuta personer så att de varken känner sig sedda, hörda eller tagna på allvar (eller att behandla dem som om de vore värda mindre för att de visat tecken på åsikter som de flesta inte delar) leder till en grogrund för radikalisering och extremism. Att endast fördöma hatet när det väl har inträffat är väldigt lätt, att förebygga det är mer komplicerat, och betydligt viktigare. Och man når nog inte dit genom armband med slagkraftiga formuleringar som ”Fuck Rasism!”.
En sak som kan vara ett problem med sociala medier är förresten att folk tenderar att välja bort personer med annorlunda åsikter än en själv, så till slut så får man kanske en lite smal bild av verkligheten där många av ens vänner tycker samma sak som en själv, och så bildas olika läger, inte baserade på ursprung, men på åsikter. De som inte passar in utesluts kanske, eller lämnar självmant. Det är sådant som kan få personer att känna sig utstötta eller inte passa in är att spela extrema organisationer i händerna tror jag. De utnyttjar det, de förser dessa personer, som känner att de inte blir hörda eller accepterade, med en slags fristad. De får dem att känna sig hemma, välkomnade. Men egentligen handlar det inte om välvilja, utan om lömskhet och utnyttjande.