Malin Gramer

AV JESSICA: Träffade idag en läkare vars namn jag varken kunde stava eller uttala, jag tror han var från Finland. Han var trevlig och pedagogiskt och tog lyckligtvis död på alla de myter jag raddade upp för den potentiella Dengueåkomma jag sökte för.  Vi kom fram till att jag högst troligt är drabbad av den fruktansvärda influensan som går nu men tog för säkerhets skull tester för Denguefeber och lite Malaria när vi ändå var på gång. Och ja juste, jag tog honom på ballen också! 

Det var inte min avsikt, men det hände. Alltså jag greppade inte hela paketet utan råkade helt enkelt peta honom lite på kuken. Detta skedde då jag låg halvnaken på britsen, han läkaren stod över mig och klämde lite på min mage, och då skulle jag helt enkelt bara flytta på min hand lite för att inte vara i vägen och råkade flytta min hand till typ hela hans byxbeklädda snopp. Jag  v e t  att det var snoppen jag tog på, delvis för att jag liksom kände den och delvis då jag tydligen var tvungen att se efter vart jag råkat röra honom precis efter att jag rört honom. Typ bara dubbelkolla lite att det verkligen var snorren jag kommit åt? Och vad är då min spontana reaktion när detta händer?…… Jag ler!  Inte ler som i ”snälla-ta-ett-kort-på-mig-le” utan mer ”jag-vet-inte-varför-jag-ler-le” och bara ser rätt creepy ut och tittar runt med blicken en hundradels sekund på random saker varav den ena saken råkar vara hans skrev igen. 

Så jävla pinsamt. Varför inte bara 1: låtsas som ingenting? det hade då bara passerat som en icke hänt händelse och därmed kategoriserats under kategorin ”en misskladdning som alla glömt bort sekunderna efter händelsen”. Eller 2: typ be om ursäkt? – ”OJ Men hoppsan förlåt det var INTE min mening!” övertydligt så han verkligen förstod att detta snopprörandet inte var min avsikt! Nä, istället tar jag han på penisen och dessutom gör en dubbelcheck för att kontrollera att jag typ ”träffade rätt” och därefter tittar på hans skrev ytterligare en gång och flackar sedan med blicken och ler – creepy. 

Jag vet inte själv hur jag hade tolkat situationen. Hade det hänt i Grey’s Anatomy så hade läkaren antagligen stämt mig. Det eller så hade vi älskat passionerat i materialrummet. Nu hände vare sig det ena eller det andra. Eller ja alltså det ena vet jag ju inte för jag antar att man inte liksom kan stämma någon på stående fot utan jag förmodar att man behöver något slag av rättslig support och någon sådan supporter fanns inte i samma rum där allt inträffade, jag lär väl bli varse.

Han med namnet jag inte kunde uttala och snoppen sa sen ”jag ringer dig om resultaten i morgon” och jag kände att jag ville berätta att det som hänt inte var min mening. Jag tog honom i handen och ”tackade så mycket för hjälpen” och gick ut. 

Alltså jag vet inte. Jag skyller på febern. Toppen.