AV JESSICA: Igår ringde dagis hem Ozzy pga feber, han var helt sänkt och sådär härligt lugn som bara ett litet febrigt barn kan vara. I natt vaknade jag av att Ozzy ropade på mig. I mörkret klev jag in till honom och hörde halvvägs hur han låg och huttrade. Hans feber steg, vad jag tror och enligt min egenställda läkardiagnos, med raketfart då han låg och skakade av frossa och sa att han kände sig kall i hela kroppen. Jag skuttade omkring i underkläderna i mörkret likt en ninja och parerade legobitar, småbilar och levande katter som låg som lömska minor utspridda över huset i min jakt på extra filtar, vatten och alvedon. Jag stoppade om min femåring och la mig själv tätt intill som något form av mänsklig filt släsh element. Jag fullkomligt älskar den känslan som far igenom min kropp när mina barn är i ett desperat behov av mig!
Jag kommer ihåg när jag själv var liten och hur jag innan läggdags bäddade ner alla mina miljardtals gosedjur i min säng – alla skulle få sin plats och alla skulle få sin del av täcket. Denna ritual slutade varje gång på samma sätt, dvs att gosedjuren kunde se fram mot en varm god natts sömn och jag själv som längre inte fick plats i sängen fick helt enkelt stå bredvid och typ frysa ihjäl då jag offrat min plats i min egen säng till förmån för mina livlösa fluffiga vänner.
Det var nog förutsett att jag skulle bli en urmoder (precis – det är lite så jag ser mig själv) redan när jag var liten, alltså inte att jag skulle få barn i väldigt låg barnaålder för det verkar fruktansvärt och vidrigt utan att det var förutbestämt att jag en gång i framtiden skulle bli med familj. Det jag gjorde med mina gosedjur då var säkert bara en prövning inför framtiden om huruvida jag skulle klara av mitt kommande uppdrag (nu kan ju ni som gjorde helt andra saker med era gosedjur sätta er ned en stund och tänka över detta och se på er livssituation och känna efter om det ligger något i det jag här ovan försöker deklarera)
I natt förvandlades Ozzy till min fetvadds-stoppade nallebjörn igen. När han låg där i natt och frös med hela sin lilla femåriga kropp så offrade jag varenda sekunds sömn och varje centimeter av täcket till förmån för hans välmående. Jag bokstavligen älskar den känslan av ansvarstagande som för ovanlighetens skull infinner sig i min kropp. Jag gjorde allt jag kunde för att få min femåring att må toppen där i mörka natten.
Idag är jag fortfarande hemma sjuk, ska till ”tropikdoktorn” idag för att se om jag drabbats av denguefeber eller vanlig influensa. Och ahjusteja, bägge barnen har fått feber och är hemma med mig idag, den lilla OCH den stora som hade närmare 40 grader i natt, nu feberfria och energifulla. Gräver och gräver för att hitta tillbaka till känslan jag hade i natt.
Behöver infinna mig på jobbet i morgon, om inte annat för att vila upp mig.
//Jessica