AV JESSICA: Jag är bra på rätt så mycket och kan halvlite om det jag egentligen inte kan, i alla fall om jag själv får bestämma. Jag vet också vad jag inte är bra på. Jag är tex inte bra på att vara sjuk. Jag är väldigt bra på att glorifiera det däremot. Någonstans tror jag att när jag blir sjuk så ska jag ligga i soffan, pressa serier och rensa garderoben samtidigt, gärna inmundiga någon form av importerad schweizisk choklad utan att kladda ner vare mig själv eller soffan. Men när man väl hamnar där så är det ju aldrig sådär härligt som man målat upp det då man tidigare var frisk. Sen är det väl också så att var gång man nålar upp bilden av att man är hemma själv och är sjuk, så är man just det – själv. Det ingår aldrig några småbarn i mina tankar om myset att vara hemma sjuk.
Igår var dagen då jag tröttnat på att vara sjuk. Hela helgen har passerat som i ett töcken med många maraboufläckar på mina kläder. Igår orkade jag inte vara sjuk längre och kastade mig på vår hall med en roller och en hink med vit färg. Det är i dessa lägen man får ett kvitto på huruvida man är sjuk på riktigt eller om man är hemma och tar en sista dag för att vara helt frisk när man till slut entrar sin arbetsplats. Efter 15 minuters rollande var jag blöt av kallsvett och redo att både kräkas och svimma. Tig detta tecken på fullkomligt allvar och bokade därmed av dagens frisörbesök hos Therese på Bangs – kvittot, jag är närmare döden än frisk om ett frisörbesök avbokas i min närvaro. Och som om läget inte kunde bli värre, aha – nu ringde Älgen, dvs min äldsta sons förskoleavdelning och berättade att en av deras miniälsgar, dvs min son, hade 39,5 i feber. Toppen.
Som sagt, i mina drömmar ligger jag ensam i soffan nedbäddad i nån härlig sidenpyjamas och tittar på fantastisk tv-underhållning och frossar i lyxig konfektyr. Nu springer jag ärenden och hämtar isglass efter isglass åt en femåring och på tv’n visas ”pacman”. Så jäkla orättvist.
//Jessica
Åh fyfan