Malin Gramer

AV JESSICA: Dagislämningar – i vår familj kör vi lite på volley. Vem som
lämnar barnen kan hos oss oftast bestämmas över tandborstningen på morgonen. Ofta blir det så att om mannen lämnar så hämtar jag och vice versa, vi har väl vad man kan kalla ett jämlikt hem. Hämtningen är ju något som kan vara rätt så harmonisk, om man bortser från ångesten över att i stort sett alltid vara den som hämtar sist och att man alltid måste gå tidigare från jobbet för att hinna till förskolan innan stängning. Det härliga och harmoniska är att barnen som oftast är glada att se mig då jag hämtar dem. Men lämningarna….

Lämningarna ter sig så olika har jag märkt. Nu menar jag inte olika i hur de sker från familj till en annan, även om det kanske är så. Utan jag menar hur lämningarna sker med så stor skillnad mellan mig och mannen. Även om grundförutsättningarna och morgonrutinerna är desamma, så är det trots detta SÅ olika.
Igår var det mannen som lämnade barnen, någonstans där bland all stoft av kärlek så la han upp denna bild på Instagram:

Under bilden skrev han ”De här morgnarna när grabbarna bara nöjt hänger med” – emoji emoji på hjärta kärlek tumme upp och blablabla.

Jag tror inte jag någonsin haft en lämning där grabbarna ”nöjt hänger med”, jag har tur ifall ingen av oss tre nöjt hänger sig själv. Sån stämning är det när jag tar över lämningen. Inget stoft av kärlek som färgar himmelen glittrig här inte. Jag menar det kan inte bara vara mitt fel, jag menar allvar, jag tror dom bråkar med mig lite med flit! Sen är det såklart att kontentan av mitt gapande i hallen de tillfällen då jag högljutt skriker att ”om vi inte kommer iväg nu ska kommer mamma förlora ungefär 15 skylander i lön” (i vår familj mäter vi det mesta i skylandes så pass att det har blivit som en egen valuta) jag förstår att när jag skriker så, så ger det naturligtvis ingen direkt lugnande effekt.

Idag har vart en sån morgon som utbröt i ett mindre inbördeskrig inom familjen i samma ögonblick som barnens kära far gick ut genom dörren. Typ ”nu har farsgubben dragit, nu kan vi äntligen förvandlas till små skrämmande blodtörstiga orcher”. Och så gör dom det, förvandlas till orcher. Tandborstningen sker under högljudd protest från 5-åringen och ifrågasätts VARFÖÖR ska jag borsta TÄNDERNAA????? När jag pedagogiskt förklarar att dom bör borstas annars kan man få prickar och fläckar på dem, så skriker han rakt ut att NÄE SÅÄRÄNTE!!!! Nähe okej säger jag samtidigt som jag försöker få vår snart två-åring att förstå att hans gamla gåvagn måste lyftas över trösklarna, inte stå hysteriskt och dunkandes köra in i tröskeln 200 gånger. Och han kan heller inte lösa problemet genom att dunka vagnen hårt i golvet eller slänga ned den för trappan samtidigt som han growlskriker ur sig sin frustration. Det går sådär, vi talar inte riktigt samma språk än så länge, tex visar jag min kärlek genom att berätta för honom att jag älskar honom. Medan han förklarar kärleken till mig genom att köra leksaksbilar över mitt ansikte. Klart det blir missförstånd.

Efter tandborstningen är det dags för nästa moment – påklädningen. Det är nästan så att detta med att klä på små barn, alltså hur man löser det på icke värsta sätt – för det finns bara olika grader av ovärsthet, det är nästan så att det borde ha fått en helt egen vers i Bibeln så man på så sätt i tidig tidsålder kunde ha gått ut med en varning om detta. Ljungfrufödslarna hade minskat dramatiskt, garanterat!

När vi ska klä på oss så är femåringen helt plötsligt förlamad och ligger som en manet i trappen och förklarar att han varken vill gå till dagis eller är längre kapabel att klä på sig själv. Hans händer har slutat fungera funktionellt säger han, eller ”JAG KANINTÄÄ” gapar han så salivet typ sprutar. Vid detta läge vädjar jag om hans hjälp att hjälpa mig genom att klä på sig själv vilket naturligtvis absolut inte fungerar, manetläget är intaget värre än någonsin. När tvååringen börjar spotta ut sin napp upprepande gånger med flit på golvet, och var gång den landar framför honom så skriker han upprört och spottar ut den igen så fort jag trycker in den i munnen på honom så svettas jag ymnigt och svär högt inombords. Här kanske jag också höjer rösten något. Och det hela slutar med att bägge barnen gråter av olika anledningar, och jag själv sitter mot väggen med huvudet i händerna och undrar hur många Skylanders det kostar att ta en enkel flygbiljett till Khor Fakkan i Förenade Arabemiraten och hitta en oljeshejk alternativt en grönsakshandlare som kan skämma bort mig med betjänter eller auberginer. Och då, som att orcherna läst mina tankar om att byta ut dem mot en påse grönsaker så slutar de gråta och går ut mot bilen. Allt är över. De blodtörstiga sagoväsen jag nyss haft i huset som skrikit osammanhängande rakt ut är åter igen två små blonda glada replikor av deras pappa och mig själv.

Nu undrar jag. Är det bara jag som har det såhär? Ammade jag dem för länge? Använder dom omvänd förvirrande psykologi för att jag på sikt ska bli en bättre mor? Har dom borderline?

När jag senare sitter på bussen så är detta på ett konstigt sätt nog bortglömt, ungefär som man glömmer bort smärtan då man slagit i ett knä, och jag längtar hem efter dem. Om man räknar på det så har jag ca etttusentvåhundratrettio dagar kvar av dagislämning och hämtning, sen borde Douglas kunna ta sig själv till skolan utan bråk. Och konstigt nog så vet jag att jag kommer att sakna den här tiden när dom klarar av sånt hör själv utan min hjälp, då dom är stora nog att förstå att det inte finns en skylandervaluta. Jag lovar mina barn, igen, att jag ska ge dem tid på morgonen och inte hota att byta ut dem mot ett par kilo auberginer.

Nu ska jag natta dem och köra vilar i ansiktet på dem.

/J