Malin Gramer

AV JESSICA: Igår fyllde min underbara mamma år och bjöd på fantastisk middag. Som den otrevliga jetleggade dottern jag är så kom jag utan present samt gick och la mig och sov efter middagen. Jag har faktiskt gjort en present, alltså inte målat en teckning eller limmat fast garnbitar på en målad papperstallrik där garnet, ofta i en färgstark kulör ska representera en hårman. Utan jag har gjort en riktig present som levereras i nästa vecka. Min mor är en fantastisk människa, en person som lärt mig i stort sätt allt jag står för. Hon vurmar och kämpar för alla de som inte har det lika bra som människor som har det bättre. Hon är personen som handlar mat till uteliggarna utanför Ica och även tar sig tid att prata med dem. Hon är människan som säger till om någon behandlas orättvist. Hon både ibland skämmer ut oss men för det mesta bort oss barn och sina barnbarn, hon ser det som sitt privilegium som farmor och mormor att vara den som alltid är snäll och som tillåter glass både direkt efter frukost och innan alla måltider.

Jag har en rätt lång, men fantastisk historia om min mamma, om min lycka att få ha henne kvar i livet, till skillnad från många andra kära vänner i vår närhet som har olyckan att förlora en mor eller far eller bägge föräldrar. Den värsta dagen i sitt liv med den man älskar är den dagen man förlorar dem. Så, här kommer ”min” hemska historia dock med ett fantastiskt slut.

När jag var gravid med Oscar, var min svärmor svårt sjuk i cancer. En förjävla tid och en otroligt stressande tid mot just det, tiden. Att se den man jag älskar mest, lida så innerligt av rädsla till att förlora den person som gav honom livet. Det är tufft. Att samtidigt vara gravid, och veta att vi kanske inte hinner, att barnbarn och farmor kanske inte hinner träffa varandra, vetskapen om detta är så sorglig. Vi visste att vi hade tiden mot oss, och jag önskade innerligt att den lilla filuren i magen skulle få för sig att komma ut till världen tidigare än beräknat, för att min svärmor skulle få chansen att träffa sitt barnbarn, och att hon kanske genom att träffas få cancerjäveln i sin kropp att tänka om, att cellerna skulle vända om och välja livet, inte döden.

Bebisen, som sen visade sig skulle bli Oscar, var beräknad till den 19e november.

Den 11e november gick min mans älskade mamma bort, och Oscar gjorde det enda rätta och stannade kvar inne i magen så länge han enligt barnmorskorna tillåtelse kunde. Vi fick 3 veckors vila innan föräldraskapet satte fart. När han föddes var det många blandade känslor. Min man kämpade med upplevelsen att bli en förälder, samtidigt som han slogs med sorgen att just ha förlorat en – sin mamma. Jag själv kämpade med en underliggande känsla av dåligt samvete att inte ha kunnat leverera i tid och känslan över att vara lite bortglömd i min nya roll. Folk runt oss försökte tröstande säga ”det är livets gång, en in en ut”. Jag förstod att det var i all välmening men för min egen del var det bara som en bitter krydda till mitt redan dåliga samvete.

När jag åter igen blev gravid gick det ett par veckor innan en viss skräck lade sig över mig likt en blöt filt. Orden ”en in & en ut” ekade i mitt huvud. Frågeställningar som ”vem ska dö nu” dök upp som en ren naturlighet i mitt huvud. De personer jag nämnde detta för tröstade min rädsla genom att säga ”Men det kommer ju aldrig hända såklart”.

När jag satt på tunnelbanan, mellan Hötorget och Rådmansgatan, jag kommer inte ihåg vilket datum eller vilken årstid eller vad jag hade på mig. (Det sistnämnda är väldigt oroväckande då jag ALLTID kommer ihåg vad jag har för kläder på mig, jag memorerar händelser utefter mitt klädesplagg. Typ ”kommer ni håg Paulinas möhippa?” varpå jag tänker ”Aaah juste, då hade jag på mig den där blåa stickade tröjan och mina fula för stora jeansshorts. Jag skyller på stort mode-ego alternativt dåligt minne”) så trodde jag att jag var med om ett riktigt dåligt skämt då min mamma ringde mig, gråtandes och berättade att en läkare hade hittat en tumör i lungan på henne. Det första jag tänkte var ”det är mitt fel, jag har gjort detta!”

Tiden som följde därefter bestod av mycket gråt i duschen, mycket skällande på min storebror (hey, förlåt, men var tvungen att ta ut min sorg på nån…) mycket kramar med min familj, mycket kalkulerande i tiden för att vara säker på att min mamma skulle hinna träffa vår nya familjemedlen, och naturligtvis – en hel del googlande på bröstcancer då jag var övertygad om att det var en möjlig åkomma jag själv dragit på mig, det och alla andra cancerformer som finns för den delen. Jag tror jag vid något tillfälle tänkt tanken att prostatacancer borde drabba en kvinna i  alla fall nån gång.

Min mamma fick beskedet att cancern inte spridit sig, och information om hur ingreppet där de opererar bort en stor del av hennes lunga skulle gå till. Dom gjorde analyser och slutligen kom dagen då operationen ägde rum. Vi var ute på Saltsjöbadens sjukhus och hälsade på henne efter operation, hängde runt bland andra människor som hade sjukdomar i de organen som ger oss syra för att kunna leva. Min mamma har sagt sen dagen hon fick beskeden om knölen i lungan att det är hennes ”största mardröm” och typiskt nog är det just det beskedet hon fick, det trodde hon nog aldrig. Och min mardröm var att någon närstående skulle drabbas av cancer då jag åter igen blev gravid, att det var min mamma som blev drabbad var bedövande.

Några veckor efter operationen ringer min mamma mig när jag är på jobbet. Det enda jag kommer ihåg av vårt samtal är att hon säger ”jag har inte cancer.”. Läkarna hade tagit fel på sjukdom. Hon hade en knöl i lungan, men de var en annan sjukdom. Där satt jag, höggravid och förvånad. Jag hoppade och grät inte av glädje, utan jag satt där och förstod inte vad som hade hänt. Vi skulle inte förlora en till mamma? Hon skulle få vara kvar? Jag ringde min man och berättade de goda nyheterna för honom och han var lika frågande som jag.

Vid ett tillfälle då min mamma var hemma hos mig i höstas så satt vioch pratade om just hela denna händelse. Hon har berättat för mig att det samtalet hon behövde ringa, var det svåraste samtalet hon har gjort i hela sitt liv. Just för att vi förlorade Marcus mamma under vår förra graviditet. Jag har aldrig vart så rädd, som jag var under den här tiden. Jag har aldrig heller vart så arg på mig själv som jag vart i efterhand. Att jag inte skrek av glädje och sköt champagnekorkar på varenda person jag träffade de kommande veckorna är för mig förvånande. Jag borde visat min rädsla under tiden min mamma var ”sjuk”, och jag borde visat min glädje då det visade sig att hon var frisk, eller hade inte cancer i alla fall. Jag är glad att vi hade det här snacket i höstas, det var skönt att få lufta mitt dåliga samvete kring detta. Jag har den lyckliga historian. Jag är den historian, som jag önskar att alla som har någon i sin närhet som får beskedet cancer, bör få.

Så igår firade vi min mamma. Eller alltså jag låg ju och sov, men resten av familjen var närvarande. 65 år mamma. Och minst 35 år till kommer du att få. Jag älskar dig. Jag älskar allt du gjort för mig. Men framför allt älskar jag att du finns hos mig. Det tackar jag någon för.

Jag önskar jag blir precis som du, kanske lite mindre bitchig, men annars precis som du.

//Jessica