Malin Gramer

AV JESSICA:

Med flätor hårt flätade i håret, tatueringar över armarna, en smärt tränad kropp och ett par svarta thaiboxningshorts sitter hon och får sina händer hårt tejpade. Nerver.

Igår gick min vän Emma, som bor här på Koh Lanta, sin livs första Muaythai match. Dvs traditionell Thailändsk boxning, där man helt enkelt typ ska ha ihjäl varandra. Kanske inte med fokusen att bokstavligen döda varandra, men det är inga snälla slag som utdelas på deras helt oskyddade kroppar. Så när man vet att ens vän ska gå en match full av smärta till mötes så blir man helt enkelt lite nervös.

Första matchen var mellan två 7-åringar, bara en sån sak är jobbig, att se två barn bokstavligen sopa på varandra. Att den ena söta lilla pojken efter 30 sekunder låg på golvet och skrek av smärta gjorde det hela inte så mycket finare.

Följande match gjorde mig ännu mer nervös. Ena killen fick in en spark i huvudet på sin motståndare, som i som tur sa god natt med blicken och föll raklång bakåt och låg orörlig i allt för många långa sekunder.

I detta läge så ligger det liksom inte i mig att jag tänker ”JA för sjutton nu är det Emmas tur att bryta en kroppsdel eller få hjärnskakning av en knock, TOPPEN! Utan det är mer så att jag börjar reka eventuella flyktvägar där jag kan dra ut min flätade, antagligen högt skrikande vän.

När det sekunderna efter är Emmas tur har jag ett lätt illamående i kroppen men är så taggad och upphetsad att jag kan jämföra det med att föda barn; du har något väldigt spännande framför dig som du vet kommer att göra ont utav helvete.

Och vilken match hon gick. En full match dessutom, 5 för mig v ä l d i g t långa ronder, och då stod jag vid sidan av och slapp ta emot sparkar armbågar och slag mot huvud njurar och ben. Att se sin vän bli slagen och sparkad på, trots att det är under organiserade former och inte i en gatufight på Medborgarplatsen en lördagkväll, var jobbigare än jag trodde. Jag gick hela matchen med dig Emma fast på ett lite mer töntigare sätt där jag stod nedanför boxningsringen och duckade slog och pep i fem långa ronder.

Hon vann! Känslan i kroppen när dom ropade ut Emma som vinnare kan typ åter igen jämföras med en förlossning – glädjen över vinsten och lyckan att det är över. Emma är just nu min absolut modigaste vän. På några få månader har hon lärt och tränat upp sig och gått sin första match, med en seger som en bonus.

Natten efter matchen blev hyfsat lång då vi alla gick till treehouse efteråt för att skåla in segern. Att sitta i trädtopparna bland färgglada lyktor lyssnandes till en thailändsk trubadur som försöker sjunga på engelska, detta tillsammans med min man och våra vänner på Koh Lanta kan bara sammanfattas med ett ord: underbart.

Återigen en väldigt sen kväll med många drinkar och skratt, 06.45 ringde väckarklockan, dvs Dogge som slog med i huvudet med öppen handflata. Ligger nu helt slut i soffan och blir matad med kex, känner av lite träningsvärk från gårdagens match (?). En vad man kan kalla bättre måndag helt enkelt. Jag undrar hur Emma mår idag. Vilken hjälte.

Sliten. Men vad gör det när jag är här bland palmer sol och varm sand.
//Jessica