Jag önskar att jag också kunde vara en sådan där förälder som somnar bredvid sitt barn vid läggning. Låta barnets lugna andetag vagga mig in i den harmonin, känna hur mina ögonlock blir lika tunga som min sons och sakta möta John Blund tillsammans.
Men det händer inte mig! Istället så blir det mer som ett träningspass än en avslappningsövning.
Efter att vi har borstat tänderna, läst saga, tävlat om vem som släcker sin lampa snabbast (jag förlorar alltid, även när jag är först).
Vi har pussats godnatt både vanligt och på fiskvis. Då…. då börjar min ”förvandling” från mamma till akrobat/ninja.
Sonen som är 124 cm lång (KORT läs Kort), vill gärna att jag ska ligga bredvid honom, med mina fötter under hans fötter(mysigt). Vilket hade varit en enkel match om sängen varit lite bredare än dom ”ogenerösa” 80 cm och jag samtidigt inte hade behövt att ha mitt ansikte i samma höjd som hans lilla ansikte. Jag är inte jätte lång men med mina 166 cm så känner jag ändå att det är en distinkt skillnad på
oss längdmässigt.
Mao för att lyckas med denna ” mysighet” så får jag ligga som en ihopknycklad ostbåge. Det är en konst som jag har lärt mig att behärska.
Med ena foten under hans med ett lätt tryck uppåt för att han ska känna trygghet i att jag finns där.
Den andra foten balanserar jag som en motvikt (för min trygghet) eftersom hela min bakdel hänger utanför sängen I LUFTEN tillhörande en kropp som ser ut som ett C eller kanske mer som ett V. Varenda muskel är spänd så att jag inte ska bli ”baktung” och ramla i backen.
Japp det är en syn för gudarna och sjukt ovärdigt, men vad gör man inte för sitt älskade barn.
Hursomhelst så är denna ställning också 100% oskön och väldigt o-ergonomisk.
Så fort jag tror att han har somnat så kan jag nästan helt slappna av och då liksom rinner jag ur sängen, som smält ost eller kanske lite mer som en ninja rör jag mig helt ljudlöst, för att sedan ställa mig upp fortfarande i en C formad position (då ryggen inte går att räta ut än). Jag rör mig obemärkt och liksom flyter fram på golvet precis som en ninja på ett livsviktigt uppdrag- Att inte väcka vakterna vars guld man precis har stulit (eller i mitt fall, att inte väcka min son).
Jag vet exakt vilka golvplankor som knakar och hur jag på bästa sätt ska parera dom. Väl ute ur rummet kör jag en ”tranan” innan jag blir mitt gamla jag igen. Sedan möter jag harmonin och lugnet.
Ända tills han vaknar och jag får gå in och göra om hela proceduren…(det händer gudskelov inte alltid MEN det händer).
Hahaha, sjukt kul. Känner så väl igen det.
Haha. Oj va jag skrattade åt ditt inlägg. Vår dotter vaknar väldigt lätt på kvällarna så jag vet precis vad du går igenom. Så sant, vad gör man inte för sina barn. Kanske du ska köpa en större säng åt honom? Lycka till!